Syntetiskt förnuft.
Att bli medveten om mitt syntetiska förnuft, den sidan av mig själv jag var tvungen att hantera - då kantstött i livet - under årtionden som rynkat mitt ansikte i förtid har, om jag ger mig möjligheten till det, gett öppningar av sen länge igendammade sinnen. Det krävs en stor del av en - mig - att kunna höja min blick tillräckligt för att nå enda fram (upp), men väl där skingras både luft, dimmor och alla de tyngande moln som gett mina bördor uttryck under oallminneliga tider.
Inte är jag ensam - ingalunda! Men inuti mig själv, har jag aldrig kunnat räcka ut en hand i hopp om att få något tillbaka. Det har bara inte fungerat så för mig...
Insikten om att ta sig tillbaka på egenhand, under vilt rådande omständigheter ekar ingalunda tomt i ensamma sinnen. Förvisso är inga röstkörar närvarande förutom "spökena" man skapar ur en taskiga perspektiv - tecknen är slående lika en dålig dröm, mer än något annat.
Man tvingas förlita sig på den enda människan man lärt sig misstro i åratal; sig själv och sitt syntetiska förnuft...
Man tvingas förlita sig på den enda människan man lärt sig misstro i åratal; sig själv och sitt syntetiska förnuft...
...
Syntetiskt ja, det är precis vad det är. Lika konstgjord som en ren tanke kvästad under missbrukets sanslösa våld mot den egna kroppen, viker sig även intellektet ner i jorden utan möjligheten att slå rot i något sammanhang.
Egentligen är allting dött, men vi bara vägrar se det med våra ögon...
Oförklarligt låter sig verkligheten synas genom spegeln då jag står vid strandkanten, blickandes bakåt (som sig görs i i en spegel).
Jag försökt (idag) att se scenerna som utspelade sig då, men finner inte att jag lyckas tränga genom de syntetiska medlen som separerar dessa världar.
Kanske lika bra det - att det inte (så lätt) låter sig benämnas i godan tro...
...
Som missbrukande människor är vi alla syntetiska produkter av den originala vara vi föds som. Ingen kommer hela, undan åren som sliter och skaver det själsliga spektret vi består av. Inte heller jag...inte heller du...
Fastän vi själva väljer våra vägar under alla rådande omständigheter, är ingenting gett oss från början annat än en utgångspunkt i livet; därifrån kan det gå precis hur som helst.
För mig är det inte värre än, att för vissa av oss går det si och för andra av oss går det så. Det gick så för mig - och ingenting mera är det med det.
Jag betyder i allafall precis lika mycket som Kungarna av alla världens riken, varken mer eller för den delen mindre!
Och går man in på de pyttesmå detaljerna så öppnas en helt ny värld för våra sinnens ögon...
Oförklarligt låter sig verkligheten synas genom spegeln då jag står vid strandkanten, blickandes bakåt (som sig görs i i en spegel).
Jag försökt (idag) att se scenerna som utspelade sig då, men finner inte att jag lyckas tränga genom de syntetiska medlen som separerar dessa världar.
Kanske lika bra det - att det inte (så lätt) låter sig benämnas i godan tro...
...
Som missbrukande människor är vi alla syntetiska produkter av den originala vara vi föds som. Ingen kommer hela, undan åren som sliter och skaver det själsliga spektret vi består av. Inte heller jag...inte heller du...
Fastän vi själva väljer våra vägar under alla rådande omständigheter, är ingenting gett oss från början annat än en utgångspunkt i livet; därifrån kan det gå precis hur som helst.
För mig är det inte värre än, att för vissa av oss går det si och för andra av oss går det så. Det gick så för mig - och ingenting mera är det med det.
Jag betyder i allafall precis lika mycket som Kungarna av alla världens riken, varken mer eller för den delen mindre!
Och går man in på de pyttesmå detaljerna så öppnas en helt ny värld för våra sinnens ögon...
Kommentarer
Trackback
