Tankar som stryker kring minnet.
Det händer att mina tankar stryker kring minnet från tider då allting stod på huvudet i mitt liv. Det finns en hel del att välja på och från vitt skilda tidpunkter genom min uppväxt. Så mycket lättare att titta tillbaka... och så mycket mer givande och lärorikt.
För det är lätt att glömma, hur mycket det finns att lära när man genomgår svåra tider. En högst underskattad del av livet är dess svårmod, dess hopplöshet och de ursprungskällor det gynnar grunden för, så man till vissa perioder bara skulle vilja dö, upplöses, dunsta bort...
Att vara människa är att vara bräcklig - sårbar.
Inte för den delen svag på något sätt. Svag är det man känner sig inför en övermäktig känsla av att inter räcka till på det sätt man skulle vilja.
Vi hamnar alla i det spåret förr eller senare och min gissning är nog att ju förr, vore att föredra. Jag baserar det uttalandet helt och fullt på att det var så jag mötte mina kvalor i livet. Tidigt!
Således kan jag inte referera till några som helst andra varianter. Jag överlevde och lever fortfarande, vilket jag är ofattbart tacksam över...
Men det ska inte behöva glömmas, dessa perioder i livet som vi påstår oss kunnat klara oss utan. Det är egoismen som talar ett sådant språk och inte de egentliga "jagen", alltså oss själva.
För det är lätt att glömma, hur mycket det finns att lära när man genomgår svåra tider. En högst underskattad del av livet är dess svårmod, dess hopplöshet och de ursprungskällor det gynnar grunden för, så man till vissa perioder bara skulle vilja dö, upplöses, dunsta bort...
Att vara människa är att vara bräcklig - sårbar.
Inte för den delen svag på något sätt. Svag är det man känner sig inför en övermäktig känsla av att inter räcka till på det sätt man skulle vilja.
...
Vi hamnar alla i det spåret förr eller senare och min gissning är nog att ju förr, vore att föredra. Jag baserar det uttalandet helt och fullt på att det var så jag mötte mina kvalor i livet. Tidigt!
Således kan jag inte referera till några som helst andra varianter. Jag överlevde och lever fortfarande, vilket jag är ofattbart tacksam över...
Men det ska inte behöva glömmas, dessa perioder i livet som vi påstår oss kunnat klara oss utan. Det är egoismen som talar ett sådant språk och inte de egentliga "jagen", alltså oss själva.
Det kommer alltid att finnas en strimma hopp i all världens mörker - annars skulle vi nog inte funnits till i dag, vilket vi gör!
Det är dessa glimtar jag söker i mig själv när jag talar om när jag låter "mina tankar stryka kring minnet", varken mera eller mindre...
Det är dessa glimtar jag söker i mig själv när jag talar om när jag låter "mina tankar stryka kring minnet", varken mera eller mindre...
...
Det är en lång resa och en tidkrävande sådan om den skall ges sin förtjänta rättvisa - tankarna kring minnet, alltså. Det krävs en skola, en speciell skola (livets skola) för att hitta fram till de beröringspunkter av aktiva karaktärer som styr dem i adekvat riktning.
För min del förlanger sinnena ett lugn jag sällan skådat under mina gångna år, ett lugn jag relativt nyligen lärt mig bemästra.
Alldeles för sent i mitt liv har jag inlärt mig att skilja på vad som bär betydelse, och vilka skillnaderna är.
Men kanske framförallt, vad dessa gör - skillnaderna alltså.
Resan är ständig och resan är lång. Jag ser ingen egentlig slutpunkt förutom det mörka rum som innebär min förestående och oundvikliga död. Fram tills dess är jag på ingalunda sätt hel, men jag tänker försöka med alla mina krafters ansträngning att så bli.... kosta vad det kosta vill!
:-)
Kommentarer
Trackback
