Ingenting torde vara omöjligt!
Trots att min generella åsikt är att jag i mångt och mycket kastat bort min ungdomstid i en miljö inte ens värd sitt namn, så har jag svårt att helt förkasta den tiden, i alla fall. Det vore inte "renlärigt" av mig att göra så, inte "helt mig", på något sätt.
Jag tillhör inte dem som putsar mina fjädrar i stolthetens glans bara för att jag "varit så duktig" att ta mig ur det helvetet, heller - alldeles för banalt enligt mitt tycke, och när det tas upp i det perspektivet blir jag nästan illa berörd. Jag vet inte helt hur jag skall tackla den situationen som då uppstår och vill inget annat än att vara så långt borta från det ämnet som överhuvudtaget möjligt! Min gissning lär nog luta åt att jag känner mig mer skamsen än stolt. Inte för att jag tog mig ur, utan för att jag tog mig in, den gång för en herrans massa år sen...
Visst, jag är glad över att jag tog mig ur, men stolt...? Nix! Stolthet har ingen plats eller del i sammanhanget.
Det gäller, tycker jag, att sära på begreppen, lite grann! Ingen föds till att vara narkoman eller kriminell - jag gjorde inte det, i alla fall!
..
En faktor som jag kan tycka ofta hamnar lite i skymundan i sammanhaget, är turen. Precis som odspråket att "Det är tillfället som gör tjuven" vill jag påstå att det även kan tänkas vara "Tillfället som skapar tillfriskandet". Kanske inte lika lätt att känna stolthet över att vara objekt för en tillfällighet - men inte desto mindre sant för det om.
Vi känner alla vad vi känner och bra är det. Det är våra enskilda liv med våra egna meningar, mål och medel. Det som verkar fungera för dig kan förefalla otänkbart för mig, och så vice versa. Lika lite som det jag nyss beskrivit gillar jag att hänga upp mig för mycket på detaljer heller, när det kommer till kritan och då i synnerhet det aktuella ämnet. Det viktigaste kommer oavsett alltid ändå att vara varthän man är på väg och inte var man har varit.
Livet ter sig åt helvetet för komplext för att förbise ett sådant tungt faktablad som det faktiskt är.
Svårt till tider, visst - men ingenting, absolut ingenting torde vara omöjligt...
...
(Trots den bortom alla ord forferdeliga tragedin i Oslo och på Utöya så vill min egen kamp fortgå i dess skugga. Den bara måste det. Hur jag genomför en adekvat övergång från det ena till det andra har svårt att föreställa mig och långt mindre sätta ut i spelet. Detta får bli vägen jag valde, utan att mina tankar för den skull minimerar mina känslor för de pårörande och de förolyckade i Norge. Tankarna finns hos de för all tid...)
Kommentarer
Trackback
