Kan man? Får jag?
Det är väl inte så långsökt att "använda" tragedier som de vi nyss upplevd (och fortfarande upplever!) till att nå fram till sina egna "oskrivna blad". För som vi nu märker så berörs vi alla av det som hänt, det går inte att komma ifrån, även om på långt när alla står i "direkt beröringspunkt" till de inblandade.
Jag kan känna lite så faktiskt, att jag får närmare till mina egna sorger - de som funnits i mig under 3/4 av mitt liv, så här långt. Och under tider som dessa poppar en liten, försiktig tanke upp i mitt stilla inre: är det överhuvudtaget befogat att göra så? Är det som att "parasitera" på andras olycka eller är det endast ett resultat - ett oundvikligt sådant, på de tragiska svallvågor som följer? Vi är ju alla medlemmar av mänskligheten och den angår ju oss alla, eller?
Jag kan känna lite så faktiskt, att jag får närmare till mina egna sorger - de som funnits i mig under 3/4 av mitt liv, så här långt. Och under tider som dessa poppar en liten, försiktig tanke upp i mitt stilla inre: är det överhuvudtaget befogat att göra så? Är det som att "parasitera" på andras olycka eller är det endast ett resultat - ett oundvikligt sådant, på de tragiska svallvågor som följer? Vi är ju alla medlemmar av mänskligheten och den angår ju oss alla, eller?
Kommentarer
Trackback
