(Tankar sprungen ur en solnedgång...)
Det finns så mycket i livet man kan lära känna sig liten inför. Jag säger "lära sig" eftersom det är oftast det som det handlar om när det kommer till oss människor.
Vi är ett sällan skådat släkte individer, och den värld vi byggt upp själva, med egna tankar och ideer är på inga sätt och vis längre någon vacker värld. Eller är den det? Kan det vara så att det bara är vi som inte längre ser skogen för alla träden som står i vägen, har vi blivit blinda?
Visst har vi väl det!
Alldeles för mycket idag kretsar kring ytligheter och ständigt ytligheter. Vi skapar oss "världar inuti världar", lager på lager av overkliga kvaliteter som för det mesta går ut på att konsumera, ställa våra egoistiska behov - inte helt olikt ett missbruksbeteende...
Och jag själv är på ingen måte något undantag!
..
Det fanns en tid då mina tankar drogs åt det andra hållet, alltså upptagen som jag var av det andliga i tillvaron. Det som fick mina poäng var i det stora hela det vi inte kunde se med blotta ögat utan det som fanns inom oss. Jag gillade tanken kring dessa visioner, mest därför att det inte ställde några större materialistiska krav på mig utan begränsades till mitt inre - den sidan av mig som jag utan förbehåll kunde hålla dold för alla andra.
Det fanns en trygghet i detta. Det kändes som "en fristad", ett vacuum, ett stillestånd av frid och lugn. En plats under solen jag kunde kalla mitt eget...
Men världen jag levde i, den världen vi alla delar passade inte in i ramen på det sättet så det spårade så klart ur. Men jag gav det en chans - en chans som inte höll eftersom frestelserna som stod runt omkring mig som spön i backen, fick mig att stega ut på det djupaste av vatten.
Jag sjönk, jag drev bort i från det land jag såvitt fått en skymt utav och landade... sent omsider...
...
I dag minns jag riktmärkena. De punkter i tillvaron jag hänfördes åt. Jag kan ta mig en stund i vardagen och försöka återskapa "det hål jag då ägde" utan att lyckas. Men jag har förståelse för tanken som sådan, alltså den som styrde mig dengång. Det kanske inte var så konstigt att jag sökte mig utanför samhället, om jag tar mig tid att tänka efter, men att hoppas på att jag skulle lyckas är nog som att försöka ta steget in i en dröm;
...svårt när man älskar livet!
(tankar sprungen ur en solnedgång...)
Kommentarer
Trackback
