I det ljus jag ser...
Livet utan "galenpannan i mig" fortskrider allteftersom tiden går och jag njuter av varje minut. Mot hur det varit, lever jag som en tillbakadragen, som en skugga från tidiga stormar, ett lugnt och avslappnad väsen som i mångt och det mesta äger en väldriven harmoni. Det är inte förrän nu på senare tid i livet jag uppnått detta - och det känns både tryggt, skönt och på något vis; välförtjänat...
Fast, den välförjänade biten tål säkerligen att diskuteras, enligt många människor jag stött på genom åren. Och även mig själv, till viss del! För jag är inte helt "omedveten" om min framfart tidigare. Jag är ju inte blind vare sig i ögonen eller sinnet...
Men i slutändan, efter att styckena sorterats, när bitarna har samlats så sitter man trots allt kvar som någon slags "vinnare". Inte i ordets rätta bemärkelse och inte enligt konstens alla regler, men man har lyckats komma ifrån ett gammalt, mycket destruktivt mönster både för andra och framförallt mig själv. Och lyfter man blicken ytterligare så ser jag hur den skada jag tillförde min egen natur självklart slår ner och drabbar en betydande och utspridd omgivning! Människor vars liv rör sig i min periferi och som måhända inte syns hela tiden (för mig) men i allra högsta grad är levande (i mitt sinne)!
För verkligheten skall tillföras så oändligt mycket mer än vad som syns för ögat. Det krävs inte så mycket för att inse en sådan sak, men satt under "de rätta omständigheterna" (som i mitt fall då, var de felaktiga) så fungerade min kropp, mina sinnen, mina känslor och engagemang som ett impregnerat virke; ingenting kom igenom den behandlade ytan, INGENTING!
Förrän nu då..
De senaste åren har förd med sig fantastiska förändringar och med dem, möjligheter. Att jag har kunnat vara människa nog att ta till vara på allt och alla var inget annat än en utopi, men massor har satt sig och mera har fästs till den omgivning kring mig själv som varit så förödande ödelagd att jag stod vid randen till någonting mörkt, kallt och avsevärt.
Någonting hände som fick mig att ta stegen tillbaka istället för att gå mot det okända, detta avsevärda, lockande mörkret...
Att börja tänka i ett läge av tomhet i alltet, är nog den bästa gåvan mitt liv någonsin skådat och min själ att ta del av, när jag nu åter står och skådar utöver havet och leker med bilden där en sprillans ny dag reser sig från vattenskorpans ytterkant, långt i fjärran.. I det ljus jag ser, ser jag till stor del även mig själv...
Kommentarer
Trackback
