I huvudet på KJELL

För en del år tillbaka betydde musiken oerhört mycket i mitt liv. Jag spelade själv i band och i stort sätt hela min vardag uppgick till att "leva ut" det musikaliska - med allt vad det innebar.

I dag ser det lite annorlunda ut, om jag milt får uttrycka mig. Musiken är mestadels i vägen när den "gör sitt intrång" i min vardag. Den känns mestadels som någonting störande, förstyrrande...

Konstigt måste jag säga (och återigen!) hur förändringar förekommer i ens liv, hur det helt och hållet kan vända upp och ner på allt som det engång varit! Det är nästan så jag blir full i skratt när jag låter tankarna leka med det. Hur oerhört uppslukade vi är av livets gilla gång... Fantastiskt, om jag säger så! Skulle nästan kunde säga att vi "bollas med" av någonting så stort så det lyfter fram den sidan i oss där vi inte längre kan begripa...

..

Men även trots de erfarenheter av negativ klang musiken gett mig, är jag glad över att ha fått ta del av den på den nivån jag gjorde. Att jag fick se lite mer än bara vackra toner och harmoniska melodier utan även att jag upplevde "en skymt av monstret bakom". För det är precis vad det är - eller rättare sagt, kan bli!

För musik bär en oöverträfflig makt om den "spelas rätt", så att säga. Och att många människors första möte med den sker i ung och påtaglig påverkbar ålder, gör ju inte saken särskilt bättre - i alla fall inte för oss drabbade... För vi är nog många!

Det finns utrymmen att försvinna i, att drunkna i, förtäras av - och hela tiden i ett tillsynes melodiöst manèr. Den "legitima bilden" den omgivande världen får ta del av spelar ut sina kort så väl med sina magiska toner så man hinner dö innan någon vet ordet av.

(kan låta dramatiskt och är det också - retrospektivt!

Och här delar mitt hjärta sig och vi går skillda vägar.

Genom musiken lärde jag känna mig själv. Inte på en gång, som i någon "snabb kurs" utan det är inte förrän nu på senare tid jag upptäckt min litenhet i sammanhangen, hur utsatt jag gjorde mig själv till elementen jag befann mig i, och hur lealös min vilja stod sig mot greppet musikens makt hade om mig. Samtidigt som jag älskade det lärde jag mig hata det, och vem som gick vinnande ur det finns det inga tvivel om... tyvärr.

Jag var inte ämnad för musiken på det sättet. Inte då, i alla fall och idag vill jag inte längre prova...

..

Men jag ratar inte musiken bara för att mina erfarenheter inte helt stämmer överens med varandra. För egen del ser jag den bara som "ett av allt som inte var min grej". Svårare än så är det inte för mig. Jag lyssnar fortfarande (relativt) ofta till musik, bara det att jag inte längre spelar. Jag finner inte heller samma nöje eller glädje i musik, utan har sätt hur den bara förpassats ur min sfär av vad i livet som äger betydelse.

Andra inslag har tagit dess plats och livet, ja livet fortgår ändå med sina glädjer och sorger som det alltid kommer att göra i-vilket-fall-som.

Att minimera musikens utrymme i mitt liv har öppnat upp en ny definition av stillhet. En stillhet som genererar kraft och liv åt tankarna...