Ett liv, äntligen värt att leva!
Så är semestern över för den här gången. Det kändes lite vemodigt i går, måste jag säga... Mindre idag, dock. Förmodligen var det insikten om att ledigheten tagit slut som lät köra in sina käppar i hjulet då jag betänkte det hela under gårdagen som fick mig i rubbning. Humöret svängde titt som tätt under hela dagen och utan någon tillsynes uppenbar anledning kände jag mig störd av så mycket.
Som människa, som en delaktig individ i den värld vi alla delar, så finns det nog lite kopplingar till tragedierna i Norge också. Ingen genomlider attentaten opåverkad. Vi rubbas i grunden mer eller mindre var och en av oss - och förmodligen som det är med allt annat här i livet, alla på var sitt sätt. Och det måste vi få lov till...
Men för min del är det som sagt på tiden att komma in igen i de - för sommaren - undanlagda rutinerna. Vädrets makter har inte på något sätt visat någon hänsyn till min ledighet, inte överhuvudtaget, om nu sant skall sägas - men det gör inte mig någonting. Det viktigaste är för mig inte vädret trots allt, utan att kort och gott kunda slappna av och ladda mina varmkörda batterier inför det kommande året, av allt vad det innebär...
Jag börjar vänja mig vid tanken; jag håller på att bli en Svensson ut i fingerspetsarna. Sakta men säkert blir jag en av dem jag tog det största avstånd från för bara några år sedan. Ja, det fanns tillfällen då jag ägde en stark avsmak för hela "konceptet" som sådant. Men nu sitter jag här alltså själv - med ett liv, äntligen värt att leva...
...
Kommentarer
Trackback
