I huvudet på KJELL

Så när vi sitter där och har världens trevligaste kväll med vänner, musik och mat börjar min blick att vandra över alla dessa människor som har det precis likadant som oss och jag finner det ömöjligt att dra en parallell till Utöya och hur det måste ha sätt ut i stort sätt exakt såhär!

Utanför själva Solgården måste det nog ha varit ungefär lika många människor som där och med tanke på tillställningen de hade på AUF-lägret också, befunnit sig lika sammanflockat som oss.

Det slog mig ytterligare vilket vansinnes dåd ungdomarna måste ha varit med om när en människa i det läget dragit fram sina vapen och börjat meja ner folk, sina vänner, kära, älskade. Så ofattbart utsatta och hjälplösa... Jag märkte när tankarna kom över mig hur det dämpade stämningen och hur intrycken tog en ny, vidrig vänding i mig då jag förstod tydligare hur scenariot måste ha varit...

Att höra om det och läsa om det genom nyhetsrapporteringar eller andra intervju situationer, hade en annan verkan - och det av naturliga skäl, också; det ofattbara är alldeles för oerhört för utomstående att ta till sig.

Men igår kom det alltså över mig från ett annat, kanske oväntat, håll och det slog mig hur effektfullt det var... mina tankars infallsvinkel, alltså.

För att spe på mardrömmen ännun mer insåg jag att vi ju befann oss på fastlandet och hur det skillde sig från att vara på en ö.

Jag fick för mig att vi som inte upplevde händelserna på Utöya, hur långt borta från förståelsen kring massakern rätta omfång vi faktiskt är. Och nog med all rätt, för vi är bara människor...