I huvudet på KJELL

För hur mycket "alla vi andra" tycker att dessa masskrar på Utöya och med bomben på regeringskvartalet i Oslo centrum är av klassen för "national angelägenhet" så handlar det i första hand om offren och deras närmaste anhöriga.

Det är inte i många andra fall eller händelser jag ser ett sådant engagemang och där det finns ett sådant enormt tryck där de flesta skall tycka till på ett eller annat sätt, som i det här fallet (och då befinner jag mig utanför Norges gränser! Kan knappt föreställa mig hur det måste vara i mitt gamla fäderneland...). Och då är det nog främst medierna fel, i mångt och mycket.

Hur obegripligt och fruktansvärda händelserna är, så kommer ingen från det näst intill motsvarighetslösa nyhetsvärdet det har för en världs journalistkår och deras hungriga läsare. Och de kan inte heller lastas för just det; jag tror ingen av oss som befinner oss utanför skulle sätta pris på att bli förnekat uppdateringar eller andra mediala flöden...

..

Det har nu passerat veckomarkeringen kring tragedin och man kan nog börja ana varthän utvecklingen börjar drivas. Sensationsvärdet i sig börjar bedarra något utan att det blir mindre fruktansvärt av den grund (media kan aldrig förmedla i sin rätta natur den smärta som lever inom de drabbade familjerna) och debatten börjar ta fart åt lite andra riktningar.

För min del följer jag inte denna "storyn" på nära håll eftersom jag inte lever i Norge men jag hålls ändå relativt uppdaterad via nyhetsflöden på TV och kanske framförallt genom mina vänners Facebook uppdatering. Man kan faktiskt skönja vissa mönster genom dem och förstå hur strömmarna går, för engagemanget går inte att ta miste på hos vissa av dem (mina vänner) som jag tycker bryr sig på ett alldeles makalöst och utomordentligt imponerande sätt! Jag sätter faktiskt mer lit till dem än vad jag gör till andra "mer legitima" nyhets-siter..

Och nu börjar alltså - som det tycks - det partipolitiska samla sina rankor och forma sina grupper för att genuppta sina arbeten, tydligen.

Ja, jag är inte förvånad som sagt, för lika naturligt som det är att offren måste få läggas till sina respektive fridfulla vilor måste även politiken börja få ha sin gång igen. Alla vet vi om detta, men ingen kan finna sig till rätta med det redan nu så tätt inpå. Och att vara den (eller de) "som kastar den första politiska stenen" är naturligtvis som att klä av sig naken och bege sig handlöst ut i den mest stormfulla av världar!

Jag förstår trots allt alla sidor av det som inte går att komma ifrån i tragediernas eftermälen. Dessa smärtor denna galningen förorsakat så många människor har inte visat alla sina ansikten än...