Kallt och varmt, blött och torrt...
Jag tror inte det är så mycket av tillfälligheter att skrivandet tar sig "säsongsbetonade former". Klarast blir det kring den ljusare tiden, alltså sommar-halvan av året då ämnena lättas upp betydligt. Ja, nästan lite för mycket enligt mig, då det lättsamma rör sig i trakterna kring vad som känns för bekvämt och hanterbart.
Att sitta kvar efter ett inlägg med den sträva och oävna patetiska känslan, tilltalar mig ringa och kan även släcka den eld jag tror mig ha. "Perioden är inte mig", så att säga - men likväl det, ändå... Svårt, men säkerligen lika behövligt.
Det är mig troligt att vi påverkas mer än vi kanske anar av att vi är "frälsta" med fyra kontrasterade årstider. Att dessa skarpa varianter kan ta sig in och på den vägen öppna (och stänga) våra sinnen, är jag sen länge på det klara med. Jag, som så många andra människor har genomgått dessa "sinnenas variablar" gång efter annan genom livet så här långt - och tagit dem till mig på mitt sätt! Jag har valt att inte förneka dem, utan istället ta till mig dem. Att skriva det på det här sättet ger dem absolut ingen rättvisa på hur de har artat sig från tid till annan, för det har de varit alldeles för krävande, dominerande och oförutsägbara (till en början!), men nerkortade kan de nog sammanfattas på det sättet; förändringar gör i många fall ont - väldigt ont...
..
Men nu är det alltså sommar och semester. Jag påverkas återigen av alltsammans och även så, det skrivandet jag befattar mig med. Jag märker tydligt av innehållet jag tyr mig till och hur det skiftar sin natur. Det känns lika välkomnande som den scenförändring jag nu sitter och tittar på genom fönstret och de ljud och doftar som slår emot mig lite allestans ifrån.
En upprensningsprocess är vad det är, "en sortens självsanerande av det tunga sinnet", en process som inte låter sig genomföras på "raksträcke-nivå" utan måste hanteras med omvårdnad och känsla - och absolut över en längre tid. För mig är det så, hur som haver. Jag vill inte och skall inte behöva hasta fram genom mitt inre. Det tar tid, det kräver sina pauser, sina årstider med kallt och varmt, blött och torrt...
.
Jag kom att tänka på målaren, konstnären som arbetandes med sin tavla tar steget bort från sitt verk för att på avstånd ta till sig intrycken... Lite på den nivån, tror jag det är! För vi är alla speciella konstverk; både du och både jag...
Kommentarer
Trackback
