I huvudet på KJELL

Det går bra nu vilket i sin tur naturligtvis triggar tankeströmmen om "hur" och "utifall..." Det gynnar ingen att fastna i dessa, allra minst mig själv, men som sagt, att bolla lite, ja det går ju.

Det ligger en hel del emotionellt fast vid detta. Jag märker det när jag närmar mig (i tanken) det området jag skakat bort för så länge sedan. Jag känner hur utrymmet "finns" där svårmodet tar vid men låter mig aldrig beröras av det - nej, för det är jag för stabil i mig själv. Och tur är väl det. Många är de, kanske inte vänner, men bekanta som jag vet har fallit offer för sin egen bitterhet som detonerat genom sina inre trångmåls framspring av tankar utan förankring i sina egna nu. Så jag passar mig noga för att inte attraheras av dem. Inga problem egentligen, dock...

Bara för att jag "bär på en historia", har en historia som vacklat på den tunnaste av isar under en viss tid av livet, skall jag inte behöva färglägga den resterande biten helt och hållet efter det. Det går utmärkt att reparera sina felsteg, lära av dem och göra bättre och klokare val sedan.

Som jag ser det, har den synen på tacksamhet att jag skall behöva gå genom hela mitt fortsatta liv tittandes över axeln, viftandes med allsköns varningsflaggor bara för att jag tillhört missbrukarkretsen under en period. En period som förövrigt har gått över för flertalet år sedan, blivit passe`.

Det fanns en tid då min omgivning berättade för mig att "jag alltid kommer att vara sjuk". Så att säga, "en gång en missbrukare - alltid en missbrukare".

Jag håller så lite med jag bara kan!!

Jag jämställer det med att bara för att någon snodde lite godis i affären som skitunge, så är han eller hon ingen tjuv resten av livet för det om!

Så bara för att det går "bra i livet" nu så skall jag dämpa min glädje över detta, sätta ner foten och börja tänka på att, "försiktig nu Kjell, bli inte för begeistrad nu för du är ju trots allt bara en nykter missbrukare och om inte allt gått åt helvetet ännu, så kan det mycket mycket väl snart göra det!"

...

Som sagt, jag finner ingen grund att hålla på så där. Vad är det för fel i att vilja lägga bort såna tankar för gott? Att leva varje dag som vilken som helst "vanlig människa" med samma tankar och ideer och inte gå runt i något sorts "bisarrt anti-verklighet" som i en dimma av vad - som - skulle - kunda - hända? Är inte livet för kort för det, alldeles för värdefullt för att lägga ännu fler band på sig? För som jag ser det, så är det just det jag lämnade bakom mig - och ingenting annat; dessa banden, tvånget..

Som jag ser det, finns det ingen anledning att åka vattenskidor om jag är vettskrämd för att bli blöt!

Precis som att allt som glimmar behöver inte var guld!