Självförvållat!
Det går inte att understrykas tillräckligt egentligen, om man skall bryta ett destruktivt livsmönster så måste man ta tiden till hjälp! Hela hemligheten vilar däri - sammanlänkat med tålamodets bitterljuva sfär av allt vad den innehåller...
Livet är till för att levas INTE för att överlevas.
Som medborgare i den västliga "välutvecklade" delen av världen har vi alla möjligheter liggande för handen att leva ett välsvarvat och tryggt liv. Inte lätt att se alltid, men vetskapen om att det är möjligt vet vi (i princip) alla, eftersom vi egentligen inte kan annat! Vi föds in i den mest vadderade och "special-konstruerade" av världar, allt för att ha det så bekvämt, tryggt och välnärande som överhuvudtaget möjligt.
Jag ser egentligen inget fel i det alls, utan så länge vi "håller oss till den utstakade kursen", den leden som våra förfäder lagt ut åt oss, så är det ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja tillbringa min tid på, än just här. Nej, det är när vi glömmer att "se" allt vi har, som våra fötter tappar sina fästen och vår uppfattning om vad som är rätt och/eller fel, som den mest underbara av världar börjar förfalla och tappar sina färger, ändrar synen på hur saker och ting egentligen ligger till!
Den stora faktorn: Självförvållat!
..
Det många människor tycker sig tro är, att jag skulle aldrig klarat varken det eller det ensam, utan den eller dens hjälp, stöd, bistånd etc etc... om saken gäller att ta sig upp från "något hål i tillvaron" eller dylikt. Fel! För om man skalar av scenarion bit för bit och sömmar varje steg man tagit under "sin resa", så står man alltid där som bevis för att man gjort jobbet själv! Precis som vi föds och när vi en gång kommer att dö, vissa saker i livet gör man av egen kraft och maskin. Så gott som i fullständig ensamhet!
Många vill ha kredit under tider som bär framgång - inte lika många många vill dela det motsatta. Det är lättare att ta emot "ära och berömmelse" än svidande pisksnärtar av anklagelse, skuldbeläggning eller bli skamfläckad... Vi människor är ohyggligt enkla i vår enkelhet, inget att snacka om - och blinda är vi för det mesta, också!
Den lättaste vägen kan ofta för oss förefalla - just det - som den enkla, men jag tror inte helt på det, när bitarna skall samlas ihop lite längre fram på livets väg tar sig ton att visa sig vara det helt motsatta.
Vi som varit i "svängen" talar ofta om "det hårda livet" så som det tycks vara där inne. Men nu när jag drar stora fördelar av distansen till den tiden, inser jag småningom hur felaktigt det egentligen är/var!
...
Det finns olika former för "det hårda livet" och att uppleva konsekvenserna av att föra sitt "festande" över kanten till galenskapens gräns och efter ett tiotal, kanske tjugotalet år lida kval för ett leverne i ansvarslöshet och respektlöshet, kallar inte jag (LÄNGRE) för "det hårda livet!" Själva de orden i mun nu för tiden är väl det som kan ge en antydan till skam i min kropp, om jag uttrycker mig så! Nej, jag har insätt att det finns människor jag aldrig skulle kunna titta i ögonen om jag fortfarande bar på såna insikter om livet som helhet...många många många som inte gjort ett dugg för att sätta sig själva i den situationen de befinner sig i livet... Medan jag, med de åren jag lagt ner i mitt missbruk helt och hållet satt mig där själv!
Så ta mig fan, om inte jag är åtminstone mig själv skyldig att ta mig ur det också, helt utan pardon från någon eller något. För självförvållat är det, i tio fall av tio! För att på riktigt inse hur det ligger till kan mycket väl vara bland "det hårdaste i livet..."
Livet är till för att levas INTE för att överlevas.
Som medborgare i den västliga "välutvecklade" delen av världen har vi alla möjligheter liggande för handen att leva ett välsvarvat och tryggt liv. Inte lätt att se alltid, men vetskapen om att det är möjligt vet vi (i princip) alla, eftersom vi egentligen inte kan annat! Vi föds in i den mest vadderade och "special-konstruerade" av världar, allt för att ha det så bekvämt, tryggt och välnärande som överhuvudtaget möjligt.
Jag ser egentligen inget fel i det alls, utan så länge vi "håller oss till den utstakade kursen", den leden som våra förfäder lagt ut åt oss, så är det ingenstans på jorden jag hellre skulle vilja tillbringa min tid på, än just här. Nej, det är när vi glömmer att "se" allt vi har, som våra fötter tappar sina fästen och vår uppfattning om vad som är rätt och/eller fel, som den mest underbara av världar börjar förfalla och tappar sina färger, ändrar synen på hur saker och ting egentligen ligger till!
Den stora faktorn: Självförvållat!
..
Det många människor tycker sig tro är, att jag skulle aldrig klarat varken det eller det ensam, utan den eller dens hjälp, stöd, bistånd etc etc... om saken gäller att ta sig upp från "något hål i tillvaron" eller dylikt. Fel! För om man skalar av scenarion bit för bit och sömmar varje steg man tagit under "sin resa", så står man alltid där som bevis för att man gjort jobbet själv! Precis som vi föds och när vi en gång kommer att dö, vissa saker i livet gör man av egen kraft och maskin. Så gott som i fullständig ensamhet!
Många vill ha kredit under tider som bär framgång - inte lika många många vill dela det motsatta. Det är lättare att ta emot "ära och berömmelse" än svidande pisksnärtar av anklagelse, skuldbeläggning eller bli skamfläckad... Vi människor är ohyggligt enkla i vår enkelhet, inget att snacka om - och blinda är vi för det mesta, också!
Den lättaste vägen kan ofta för oss förefalla - just det - som den enkla, men jag tror inte helt på det, när bitarna skall samlas ihop lite längre fram på livets väg tar sig ton att visa sig vara det helt motsatta.
Vi som varit i "svängen" talar ofta om "det hårda livet" så som det tycks vara där inne. Men nu när jag drar stora fördelar av distansen till den tiden, inser jag småningom hur felaktigt det egentligen är/var!
...
Det finns olika former för "det hårda livet" och att uppleva konsekvenserna av att föra sitt "festande" över kanten till galenskapens gräns och efter ett tiotal, kanske tjugotalet år lida kval för ett leverne i ansvarslöshet och respektlöshet, kallar inte jag (LÄNGRE) för "det hårda livet!" Själva de orden i mun nu för tiden är väl det som kan ge en antydan till skam i min kropp, om jag uttrycker mig så! Nej, jag har insätt att det finns människor jag aldrig skulle kunna titta i ögonen om jag fortfarande bar på såna insikter om livet som helhet...många många många som inte gjort ett dugg för att sätta sig själva i den situationen de befinner sig i livet... Medan jag, med de åren jag lagt ner i mitt missbruk helt och hållet satt mig där själv!
Så ta mig fan, om inte jag är åtminstone mig själv skyldig att ta mig ur det också, helt utan pardon från någon eller något. För självförvållat är det, i tio fall av tio! För att på riktigt inse hur det ligger till kan mycket väl vara bland "det hårdaste i livet..."
Kommentarer
Trackback
