I huvudet på KJELL

Mötte en gubbe igår när jag var ute och spatserade. Han var (förmodligen) ute med sitt barnbarn i vagnen och njöt av det härliga vädret, precis som jag själv gjorde tillsammans med min brukare. Jag lade märke till honom redan på god avstånd då jag tyckte mig "känna igen typen"; fladdrig gång och lite för "snabb i takten" för den klassiska morfader-typen, liksom. Han var samtidigt bar på överkroppen som i sinom tur avslöjade ett gäng halvdana tatooeringar...
När han kom upp jämsides oss slog han av på farten och började prata och från ingenstans tog han upp ämnet om att hans fru hållit på med hästar som ung tjej men kastats av en gång och aldrig satt upp på någon häst senare.
Strax efter att vi bollat några plattityder fram och tillbaka, började han beskriva hur hans  (och frugans) liv varit med sina nästan 40 åriga missbruk - och då främst amfetamin (vilket jag förstod redan då han varit ungefär 100 meter i från oss, märkligt nog!)...
...
Senare på kvällen, sittandes med mitt kvällskaffe började jag återigen tänka på detta möte och hur förunderligt det är hur man kan känna igen "en typ utav människor", redan innan man yttrat ett enda ord till varandra. Hur avgörande ens utstrålning de facto är.
Han sade att det var (varit?) en ganska hård kamp att försöka komma ifrån deras missbruk, fast jag uppfattade aldrig om de hade slutat eller om de försökte lägga av. Min gissning  är att de försökte - med tanke på hur hans beteende var...
Ofrånkomligt lyfter jag i stunden fram en stilla reflektion kring den tiden då jag själv befann mig i de kretsarna och där jag står i dag. Någonstans där i mitten går jag förlorad, då jag bollar med tankar kring "då och nu", för så oerhört mycket har hänt och ärligt talat, så har jag svårt att känna mig igen. Inte i nuet och heller inte den jag var då... på något konstigt sätt föreföll "båda jagen" orealistiska då de inte kunde enas om en gemensam grund att färdas på, på något sätt.