I huvudet på KJELL

Inte märkte jag några vibrationer som fick hus att rasa eller såg några vattenmassor som sköljde ner och bort hela städer... Inte hörde jag skräckslagna skrik från människor i nöd eller såg några av mina nära och kära rivas bort av framforsande bråte. Inte heller såg jag fordonen som sköljdes bort; bilar, lastvagnar, hela tågsätt eller skepp som krossades mot broar, berg eller bara "simpelthän försvann" från jordens yta... Jag somnade i lugn och ro med en go, skön känsla i kroppen...
...
Idag, ett par dagar senare slår jag bort tanken om att ens försöka begripa det omfång katastrofen spänner sig över, för jag är inte istand att göra det. Det ger varken mig själv eller de drabbade någon rättvisa.
Nej, det jag känner mig kapabel till att göra är, endast att stå tom bredvid och bara insupa de bilder som kablas ut över världen genom mediernas makalösa nät. Jag gapar och får knappt luft...
Bilderna, de som serveras ut till den nyfikna världens alla hörn, är som en skräckfilm med forsande vatten som plogar sig fram och över allt som befinner sig i dess bana. Land försvinner i vattenmassorna och tankarna går osminkat till de liv som följaktligen måste befinna sig i dem. Svårt att förstå, kort och gott...
...
Vi är lyckligt lottade som bor på andra sidan "denna rörliga världsdel". Framförallt i tider som dessa, flyter tacksamheten för just det upp till ytan. "En grimm reminder", men likafullt en påminnelse som passar bra i tiden då samhället i stort ser ut som det gör!