Människan i mig...
Ibland kan jag önska att jag kunde "ställa in livet" lite. Inte så att jag inte skulle vilja fortsätta leva (det hör ungdomen till!) utan mer att jag kunde ta mig själv ur bilden och sätta mig i ett "paus-modus", på något sätt.
Som med så mycket annat så hör väl det till levandets olika faser, de som kommer och går lite som de vill. Det finns mängder med skiftande tröttsamheter att ta del av. Inget av det slaget är unikt för någon av oss människor. Jag tror vi far genom dessa "kurvor" alla och envar allteftersom livets gilla gång levs ut. Och säkerligen behövs de för att man skall hinna uppskatta den motsatta sidan av "det cirkulära måendets skiva..."
Jag har ingenting i mot detta som sagt, men jag väljer att inte alltid ducka för "överheten" och istället sätta mig in i situationen på ett annat sätt än annars brukligt. Ta del av måendet ända ut i spetsarna, känna efter och begrunda det hela med andra ögon än vad jag egentligen (borde?) skulle gjort annars. Värre än så är det inte - och desto större grund - tycker jag - att beundra alla våra i det äldre gardet, som följaktligen måste ha genomgått allt detta och mera till genom sina egna år.
Det är jobbigt att leva ibland, men på så många olika sätt!
...
Hade man kunnat välja så undrar jag på hur mitt skulle ha fallit? Valet, alltså.
Det är så oerhört lätt att hamna i gropen där man blir sittande med ångern i halsen, med skammen lysande och vägra möta sig själv som den man är/blev. I det stilla inre skriker rösten att man skulle önska att man gjorde...ja, si eller så annorlunda.
Det är en ganska skön känsla när man låter såna tankar jäsa färdigt och verkligen ser det fullkomna verket sen och sätter det i perspektiv till "den fria tanken!" Jag gillar sådant. Jag tycker det är bland det som för mig framåt som människa - att se mina fel, mina tillkortakommanden som en del av mitt (på väg att bli) fullbordande jag. Det får mig att se människan i mig...
Men likafullt gäller det att kunna välkomna den positiva bilden man bär med sig, något jag fortfarande strävar hårt med att hantera. Likt så många andra har jag svårt för detta, att ta till mig komplimanger även om jag i det hela vet att de är mig förtjänta. Jag är bra på att se och erkänna mina negativa sidor - faktiskt, lika dålig är jag att stöta ifrån mig de motsatta...
Men med åren har jag spårat dessa tendenser tillbaka till sitt ursprung, och vet varthän de härstammar ifrån, så på den punkten bär jag inte längre någon tyngd, så att säga. Men det var jobbigt under tiden jag sökte... under tiden jag sökte människan i mig!
...
Jag är medveten om att jag nyss skrev: "när jag sökte människan i mig" - som om mitt sökande vore förbi, över, att jag skulle på något sätt ha kommit i mål. Ingalunda!
Som det ofta är med ord när man inte bär den största av kunskaper däri, så täcker de inte alltid upp de utrymmen man frigjort för dem att fylla. Jag söker fortfarande, men med ett nytt och stabilt lugn omkring som jag kan tillåta mig att sätta ner vissa milstolpar i grunden. Det nyligen nämnda, är ett sådant. En sortens milstolpe...
Fram kommer en större och bättre bild av människan i mig som med allt säkrare hand visar mig vart och hur mitt skåp skall stå. En renskapad effekt av, just det; människan i mig!
:-)
Som med så mycket annat så hör väl det till levandets olika faser, de som kommer och går lite som de vill. Det finns mängder med skiftande tröttsamheter att ta del av. Inget av det slaget är unikt för någon av oss människor. Jag tror vi far genom dessa "kurvor" alla och envar allteftersom livets gilla gång levs ut. Och säkerligen behövs de för att man skall hinna uppskatta den motsatta sidan av "det cirkulära måendets skiva..."
Jag har ingenting i mot detta som sagt, men jag väljer att inte alltid ducka för "överheten" och istället sätta mig in i situationen på ett annat sätt än annars brukligt. Ta del av måendet ända ut i spetsarna, känna efter och begrunda det hela med andra ögon än vad jag egentligen (borde?) skulle gjort annars. Värre än så är det inte - och desto större grund - tycker jag - att beundra alla våra i det äldre gardet, som följaktligen måste ha genomgått allt detta och mera till genom sina egna år.
Det är jobbigt att leva ibland, men på så många olika sätt!
...
Hade man kunnat välja så undrar jag på hur mitt skulle ha fallit? Valet, alltså.
Det är så oerhört lätt att hamna i gropen där man blir sittande med ångern i halsen, med skammen lysande och vägra möta sig själv som den man är/blev. I det stilla inre skriker rösten att man skulle önska att man gjorde...ja, si eller så annorlunda.
Det är en ganska skön känsla när man låter såna tankar jäsa färdigt och verkligen ser det fullkomna verket sen och sätter det i perspektiv till "den fria tanken!" Jag gillar sådant. Jag tycker det är bland det som för mig framåt som människa - att se mina fel, mina tillkortakommanden som en del av mitt (på väg att bli) fullbordande jag. Det får mig att se människan i mig...
Men likafullt gäller det att kunna välkomna den positiva bilden man bär med sig, något jag fortfarande strävar hårt med att hantera. Likt så många andra har jag svårt för detta, att ta till mig komplimanger även om jag i det hela vet att de är mig förtjänta. Jag är bra på att se och erkänna mina negativa sidor - faktiskt, lika dålig är jag att stöta ifrån mig de motsatta...
Men med åren har jag spårat dessa tendenser tillbaka till sitt ursprung, och vet varthän de härstammar ifrån, så på den punkten bär jag inte längre någon tyngd, så att säga. Men det var jobbigt under tiden jag sökte... under tiden jag sökte människan i mig!
...
Jag är medveten om att jag nyss skrev: "när jag sökte människan i mig" - som om mitt sökande vore förbi, över, att jag skulle på något sätt ha kommit i mål. Ingalunda!
Som det ofta är med ord när man inte bär den största av kunskaper däri, så täcker de inte alltid upp de utrymmen man frigjort för dem att fylla. Jag söker fortfarande, men med ett nytt och stabilt lugn omkring som jag kan tillåta mig att sätta ner vissa milstolpar i grunden. Det nyligen nämnda, är ett sådant. En sortens milstolpe...
Fram kommer en större och bättre bild av människan i mig som med allt säkrare hand visar mig vart och hur mitt skåp skall stå. En renskapad effekt av, just det; människan i mig!
:-)
Kommentarer
Trackback
