I huvudet på KJELL

Om jag bortser från de förfärliga människoöden som utspelar sig och allt det materiella som lider förkrossande förluster, så uppenbarar det sig alltjämt ofta, tankar om hur en människa som utsätts för sådana överväldigheter uppfattar världen i just det ögonblicket då han eller hon övermannas av jordens vansinniga element. Det är mig troligt att på sin spets i ögonblicket, så måste ju domedagsklockorna klämta i hela ens värld då man upplever att precis allting plötsligt går i kras...

Men, så tänker jag samtidigt att lika överväldigande och förödande måste ju den ensamma bilisten känna det som krockar med en dödlig utgång; världens ende på ett fat där livet exploderar till sitt oundvikliga slut?

För båda två exemplen har ju ingen mer eller mindre fasansfulla effekt för den enskilda involverade människan...

...

Fast hinner man reagera över magnituden kring det katastrofala? Upplever man helvetets olika grader innan livets sista suck glider ur en som människa och att det här involverar en hel nation eller bara "lilla jag" som kör bilen in i ett träd?

...

Det kanske är lite "galna tankar" (?) detta i tider då man förmodligen tänkas skall känna den yttersta medkänslighet och förståelse för en nations folk i stor stor nöd - och det gör jag också, men som det var i Thailand (bland annat!) under tsunamin 2004 så har vi som inte drabbas av det, nog svårt att greppa den verkligheten som den är och kan nog tillåtas att låta våra tankar driva lite åt det filosofiska hållet.

Jag tror det är vanskligt att låta bli, någon sorts självbevarelsedrift/förmåga man äger tillgång till, när tillstånden blir för kaotiska.

För även i det så uppenbart tragiska och fruktansvärda så finns det möjligheter för oss som inte berörs fysiskt av händelserna att dra lärdom av det.

Visst, jag kan begripa att folk kan tycka det verka småaktigt, ja till och med aningen bisarrt att gjuta liv i sådana tankar, men vad kan vi annars göra? Som jag ser det är det en positivt riktad vinkling i ett fruktansvärt scenario, så varför inte försöka växa en aning själv i det - av det?

...

Men det är såklart svårt. I första hand faller ju tankarna på de drabbade, på detta folk som lider såna svidande förluster av alla de slag vi kan tänka oss - och sen fler på det.

Det enda sättet vi kan försöka förstå det som hänt är att se till hur vi själva reagerar på de bilder vi får över oss och då försöka anslå en antydan till en tillnärmelse, om hur de måste ha det. Och då kommer vi ändå inte i ens närheten...

Det är här jag menar att vi kan ta användning av vår egen potential för att "see beyond the obvious" och faktiskt växa som människa själva!

Jag vet inte, jag kanske är ute och cyklar - men det händer åtminstone någonting kreativt trots mörkret i dessa tider...