I huvudet på KJELL

Jag tänker i första hand inte apocalyptiskt, undergång just nu, utan den mer lokala nivån - den som begränser sig till var och en av oss, som människor i vardagen, alltså.

I och för sig kan den nivån också uppfattas med "världsundergångens ögon", absolut - för vi är alla olika, men icke i denna textens tanke.

Tankens befästande är den vardagsliga, fastknuten till det jobb man har och det liv man lever. Dagen kan förbytas mot nattemörkret i samma ögonblick som jobbet skulle upphöra eller en relation havarera. Det är små marginaler, när allt kommer till kritan! Ofantligt och väldigt ringa (kan tyckeas) marginaler...

...

Jag är själv inte av den "lätt bekymrade - typen av människa", långt ifrån faktiskt. Det finns stunder då jag tänker att jag nog skulle behöva bry mig lite mer än vad jag gör. Men det förgör ingalunda min förmåga att se den vacklande helheten, den som drabbar många av oss - alla - förr eller senare. Och eftersom tiden är en ständigt pågående och framskyndande "BÖDEL", så rullar huvuden hela tiden runt omkring oss likaväl som "LYCKANS BLOMMOR" växer sig tusensköna och stolt vajar i den mjuka brisen...

Allt är likt ett levande måleri i mänsklighetens färger och rörelser, liv i livet - var och en i ens egen värld. Egentligen skrämmande, men icke desto mindre en gåva kallad livet. Vi har hört det förr men vi håller inte alltid med; att livet vore någon gåva...

Och särskilt inte när fundamenten kring ens livs fasader börjar försvagas och så småningom rasa omkring en. När den trygghet man skapat för sig själv krackelerar, omgivningarna syns rämna och man upplever (åter?) igen hur man som obefintlig står kvar i ett monstruöst maskineri kallad "samhället..."

...

Det skall inte så värst mycket till för att det knähöja vattnet når upp till halsen och så småningom letar sig upp mot andningshålen vi är utrustade med som människor. Klart, vi kan simma - de flesta av oss - men hur länge håller krafterna i ett iskallt och strömt vatten?

Vi är inte mer än det vi är; människor. Och jag vette tusan om den värld vi skapat är gjord för sådana som oss?

Än så länge duger jag bra till men som nyhetsflödet skjöljer över från alla håll och kanter så syns det till dagligen hur stora mängder inte gör det - och däri föds det bildspel om hur bräckliga vi alla är.

Och som sagt, det behöver inte vara någon större händelse än att man en dag står där utan sitt jobb...

Det skall inte mer till än en liten sten för att krossa det stora, nyputsade panoramafönstret.

Det är inte alltid lika lätt att tänka så...