I huvudet på KJELL

Emellan varven besöker jag mina vänner på VågaVa. Det är ett knippe starka människor som arbetar med det de brinner för och gör förmodligen en större insats för den brutna medmänniskan än vad de någonsin kommer få erkännande för.
Dessa vänner har sprängt sig loss från sitt eget missbruk och lägger nu ner hela sin tid, energi och livskraft för att hjälpa och föra sina budskap vidare, något jag beundrar i stora mått! Det är alltid trevligt att komma ner i källaren på Timmermansgatan och ta en kopp kaffe, prata lite löst strunt och se hur ting och tång fortgår.
Att det förekommer - efter mitt tycke - alldeles för mycket snack om NAs principer, deras möten och filosofier och allt annat som råkar korsa sådana vägar, bekommer mig ingenting. Det är deras spår, deras hemmaplan och helt enkelt deras liv!
...
Det jag gillar mest av allt med VågaVa är, att likafullt som jag umgås med dem och inte befattar mig med deras metoder om ett nyktert liv, så respekterar de mig i precis lika stor grad vad gäller mitt val av färdväg. Det är stort, för jag kan ställa mig väldigt "kritisk" (fast på ett positivt sätt) till NA och denna organisation - FÖR EGEN DEL! vilket jag alltid är noga med att poängtera. Och det fungerar!
Inget är för mig tydligare att ett "system" fungerar vad gäller att greppa tag i vilsna och nästintill förlorade människor än det arbetet NA bedriver. Och de har min fullaste respekt! Men för min egen del ser jag ingen roll för dem i mitt liv.
Förutom då att jag beblandar mig mellan varven med människor i dess mitt. För även om inte jag stödjer deras tankar och idéer alltid, så är det en omöjlighet att inte se och gilla människorna inuti.
...
Enligt mig, så håller det med de åren jag redan lagt ned i missbrukets krävande och mörka dager. Jag äger inga behov av att fortsätta och älta tankar och känslor kring det ämnet. Det är för mig en passerad historia utan längre någon grund att stå på.
Skulle jag fortsätta att gräva ner mig i det förgångna (som jag tycker att de gör!) så ser jag inte hur mitt liv skulle gå vidare i den mån jag vill. I livet som jag har nu, ser jag ingen plats för den delen av mig som, förvisso aldrig skall eller kommer att förnekas eller för den delen glömmas, höll på att förgöra mig fullständigt. Om inte jag förtjänar det så gör definitivt inte de människor jag lever tillsammans med nu det. Respekten sträcker sig således åt alla håll och kantar i en ständig och fortgående rörelse - och jag tar gladeligen steget från min sida och intar en lite mindre roll!
Jag vet vad det är jag har varit med om, och det får räcka med det...
...
Men kaffet är (ganska gott...) Gevalia, usch!:-)  där nere i källaren och jag gillar som sagt att ta mig en tur dit ner ibland. Vissa stannar kvar en längre tid med olika anställningar inom kommunens praktik platser och fortskyndar sin nykterhet på den vägen, medan andra förblir mer flyktiga i sin vistelse där. Det är alltså som det sig brukar i såna miljö; ömsom glädje och ömsom sorg, med människor som så gärna vill men inte alltid får det till...
Men VågaVa stannar alltid kvar och erbjuder sin fristad till den som vill!