Den lilla gröna Mazdan...
I lägenheten ovanför oss bodde det tills för alldeles nyligen ett äldre par. De har bott där så länge jag kan minnas och var hur pigga som helst. Han var 93 år gången i livet och kör fortfarande bil, cyklar tillsammans med sin 87 åriga fru och stannar gärna till för att mimra lite och reflektera lite över "nu och då". Sånt tycker jag om, att lyssna på gamla människors berättelser från tider så ofattbart olika den vi i dag lever i så man nästan skulle tro det var en annan planet, de beskrev.
Men nyligen - förra veckan faktiskt, flyttade de till ett äldreboende en bit utanför stan. Eftersom de bodde högst upp i huset som inte har någon hiss, hade trapporna börjat besvära gubbens knä och de hade nu fått en plats här i Getinge...
...
Idag på jobbet, skulle vi promenera en sväng till det lokala apoteket här i Getinge. Ett litet samhälle som nästan kan beskrivas som någon sorts glesbygdssamhälle med i stort sätt en mack, en affär, bank och ett - som sagt - apotek.
Mitt i "centrum" ligger ett nybyggt höghus på tre våningar med klara institutionella drag i sin arkitektur och stelt ordnade buskväxter runt om. Längs med långsidan och kortsidan, de som vetter mot huvudleden där vi gick, är fint målade parkeringsfickor där det mestadels förekommer kommunalt målade bilar.
Det som slog mig i dag, var den lilla gröna Mazda 626 som stod parkerad längst bort på ena kanten. Jag kände igen registreringsnummeret så väl... Det var våra tidigare grannars bil, den som "alltid" stått utanför vårat fönster, så länge jag kan minnas i min tid här nere...
...
Ett stråk av vemod föll över mig vid synen av bilen. Tankar sköljde ofrånkomligt över mig och jag minns den här Herrens sista samtal med mig utanför våran port för ungefär ett par veckor sedan då han refererade till deras flytt som "sista anhalten" på resan. Ord som jag finner sällsynt klarsynta och på samma gång fyller mig med bedrövelse, för jag vet med mig själv att i hans röst kunde jag tydligt urskilja ett missnöje med att de kände sig tvungna att överge sitt hem till förmån för ett äldreboende - och att han hade rätt i det han sa. 93 år och helt klar i både tanke och kropp förutom ett sviktande knä... Livet är bra konstigt, egentligen!
...
Jag hoppas naturligtvis på att stöta på dem under en och annan vandring runt i kring i det här lilla samhället någon gång. Kanske till och med bjuda på en kaffe skvätt och lite fikabröd vid tillfälle.
Konstigt hur vissa möten kan generera tankar av oanade karaktärer till helt egensinnade tider...
Men nyligen - förra veckan faktiskt, flyttade de till ett äldreboende en bit utanför stan. Eftersom de bodde högst upp i huset som inte har någon hiss, hade trapporna börjat besvära gubbens knä och de hade nu fått en plats här i Getinge...
...
Idag på jobbet, skulle vi promenera en sväng till det lokala apoteket här i Getinge. Ett litet samhälle som nästan kan beskrivas som någon sorts glesbygdssamhälle med i stort sätt en mack, en affär, bank och ett - som sagt - apotek.
Mitt i "centrum" ligger ett nybyggt höghus på tre våningar med klara institutionella drag i sin arkitektur och stelt ordnade buskväxter runt om. Längs med långsidan och kortsidan, de som vetter mot huvudleden där vi gick, är fint målade parkeringsfickor där det mestadels förekommer kommunalt målade bilar.
Det som slog mig i dag, var den lilla gröna Mazda 626 som stod parkerad längst bort på ena kanten. Jag kände igen registreringsnummeret så väl... Det var våra tidigare grannars bil, den som "alltid" stått utanför vårat fönster, så länge jag kan minnas i min tid här nere...
...
Ett stråk av vemod föll över mig vid synen av bilen. Tankar sköljde ofrånkomligt över mig och jag minns den här Herrens sista samtal med mig utanför våran port för ungefär ett par veckor sedan då han refererade till deras flytt som "sista anhalten" på resan. Ord som jag finner sällsynt klarsynta och på samma gång fyller mig med bedrövelse, för jag vet med mig själv att i hans röst kunde jag tydligt urskilja ett missnöje med att de kände sig tvungna att överge sitt hem till förmån för ett äldreboende - och att han hade rätt i det han sa. 93 år och helt klar i både tanke och kropp förutom ett sviktande knä... Livet är bra konstigt, egentligen!
...
Jag hoppas naturligtvis på att stöta på dem under en och annan vandring runt i kring i det här lilla samhället någon gång. Kanske till och med bjuda på en kaffe skvätt och lite fikabröd vid tillfälle.
Konstigt hur vissa möten kan generera tankar av oanade karaktärer till helt egensinnade tider...
Kommentarer
Trackback
