I huvudet på KJELL

Men det är inte lätt att "bli klok" på det, livet alltså. Och att skriva om det i strukturerade former anser jag nästan är ännu svårare. Och att ge det rättvisa, ser jag som en fullständig omöjlghet - i allafall med det ordpaket jag besitter...

Det finns oändligt med infallsvinklar och möjligheter om jag uttrycker mig så, om jag skall försöka ge mig hän på något så när ett mönster att beskriva. Mellan de två definitiva faktum som är de ända som föreligger; början och slutet, gömmer sig ett liv och ett leverne till var och en av oss människor. Det enaste som skiljer oss åt är hur vi uppfattar det vi har fått till skänks.

Men bortsett från det så föds vi till vår väg mot den oundvikliga döden. Detta är precis lika för var och en. (I sig en ganska märklig tanke när det finns, och har funnits oändligt med miljoner miljarder individer...)

Så visst är väl "livets gåva" värd ett litet smärre kapitel uppmärksamhet i ens liv! Jag tycker nå det...

...

Men som jag sade, det är inte lätt att bli klok på det. Och lika lätt som det är svårt, är det att "köra fast" under särskilda delar eller händelser i ens liv. Hur som helst är det så min egen uppfattningsförmåga gör sig gällande i mig själv; ibland stryker min undran kring hur lång tid det behövs för att radera ut vissa "emotionella rivmärken" i min själ, för att sedan kunna vandra stärkt vidare? Även den ideen får ställa sig i leden kring "det stora!"

För stort är just vad jag ser det som och stort, oändligt stort är precis vad det är. Inte bara för mig utan för alla - både dig och var och varenda levande varelse som har fått förmånen att ta del av detta "Livets remarkabla skådespel" i liveformat!

Det är alltså värt en och annan fundering. Och det jag gillar mest är att ingen kan påpeka mina tankar kring det, för jag är i min allraste och fullaste rätt att tycka och tänka kring det. En förmån av stora mått tycker jag, även om det på inga sätt är någon lätthanterlig uppgift. Det är slitsamt på minst sagt lika många vis som det kan anses vara roligt.

Om jag skall vara helt ärlig så finns det många sidor (ansikten) som inte alls är tilltalande men som likväl har sin fullaste rätt att äga sin närvaro. Under tiden "resan" pågår dyker de upp och skapar sår man aldrig var redo för. I många fall skrapar de upp gamla, läkta sår och skapar återigen blödningar som vållar oönskad smärta, en smärta jag nog trodde mig vara färdig med för länge, länge sen. Att jag sedan upplever detta som häftigt, speder ytterligare på känslan om livet som ett fantastiskt äventyr, där ingen värld är den andra lik. Det är bland annat detta som jag bara älskar med livet; att ingenting är förutsägbart - och om man bara vill, så föds man pånytt var och varenda dag...