I huvudet på KJELL

Nu sitter jag här återigen bläddrandes i mina gamla krusseduller och fastnade för den här "lilla visan."
Det spännande med att ta fram bevarde, nerskrivna minnen är väl på lika villkor som med bilder, att återuppleva de förskjelliga stunder av lycka, sorg eller vad det måste vara...
Ensamhet tycker jag, är ett kapitel för sig...


Det finns ingenting som slår en bittida morgon. Även, och kanske speciellt när man är ledig från jobbet, ser jag med stor tillförsikt fram emot att möta den gryende dagen med sitt extravaganta lugn.
Kaffebryggarens puttrande och spridandes sina bönors dofter får mig nästan att vilja vara barn igen, på ett lite diffust vis. Sittandes vid köksfönstret och skåda ut i det avslutande mörkret och se dagern växa fram ger mig oftast ett visst mått av inspiration. Tankar börjar röra sig med lätthet i mitt huvud som sakta men säkert börjar vakna till liv. Utanför tänds med jämna mellanrum mina grannars lysen i deras fönster och parkeringsplatsen töms gradvis på sina parkerade fordon...
Under dessa stunder skapas ofta grunden för dagen. Innan resten av folket vaknar ser jag till att ha stigit upp och har min egen lilla privata stund. Uppenbarelser ligger i handfatet om jag har riktigt tur och kan hantera dem på mitt sätt. Även ett utrymme för fritt flackande tankar och spånserier ligger inbäddad i dessa tider av dygnet som för min del, smakar bäst av dem alla.
Idag slås jag av en lekande känsla av ensamhet. Detta lite missförstådda ord och som fått en skev betydelse för så många. Det allmänna tycket om just ensamhet har jag faktiskt aldrig delat. Att det enbart har en negativ klang är för mig ett mysterium, en osanning in på bara benet, en lögn och en förskjuten tanke. Det må så vara att det kanske är mitt eget förtryckta jag som försatt mig själv i någon sorts försvarsposition genom livets trånga gång, eller så kanske inte, men för mig ter sig ensamhet som en upphöjd del av tillvaron där kvalitet skapas och samverkan mellan min inre förståelse och den yttre världen läggs ner mot den jag är, och jag uppfattar det jag tillhör
Ensamhet tillfogar ett lugn i tillvaron som annars är så tempoupphöjt att mycket går miste av bara farten. Det är ju ingen större överraskning för någon av oss, hur samhället idag hela tiden jagar nya sekunder att tjäna och allt delas upp i snabb, snabbare, snabbast och hur mycket mindre plats allt skall behöva ta.
Tanken kring sådana metoder skrämmer mig till tider och ett visst avstånd måste jag framhålla att jag tar. När det kommer till personlig balans tror jag att vi behöver så mycket mera tid än vad vi ger oss och genom att föras in i den moderna livstilen (vilket sannolikt inte går att träda ut ur, förlorar vi mycket lätt det avgörande fotfästet som gör att vi känner oss själva till fullo. Med alla inslag som kryper allt tätare intill oss i detta vivida samhälle, krymper våra möjligheter att frigöra oss själva från tvånget vi lastas in i och på så sätt halveras den människan vi har rätt att få vara.
...
Insikt kan inte beställas per.com på nätet och kräver stor vilja att hitta fram till i allmänhet och att begripa sig på i synnerhet. Den bästa gåvan som kan önskas i dessa tider tycker jag själv är av den sorten som inte går att köpa för någon peng och den kan avhandlas över disken i det företag som inom mig, benämns som ensamhet. Kort uttryckt ser jag med mycket öppna ögon vad gäller detta fenomen och tycker att det vilar en oförtjänt etikett över det. Ett oförstånd, helt enkelt, om man skådar från "den rätta sidan" spegeln.
Nu finns det ju självklart som vi alla vet en annan sida, eller skall vi kalla det för typ utav ensamhet, den som drar till sig destruktiva tendensar i ens liv, men det är inte den jag bedyrar här och nu. Så därför tar jag inte ens upp den. Det jag lägger fram, medan mitt kök fullständigt vibrerar av väldoftande och nymålade Zoéga bönor är den skapande kraften som en ensamhet kan erbjuda - och enbart den. I mitt liv iallafall, tillhör den ett av mina yttersta klenoder...