I huvudet på KJELL

Ingen annan än jag vet om hela det bakomliggande spektret, vilket jag gillar ännu mer...

...

Det är svårt att komma undan tankeströmmarna kring livet då vi alla ju befinner oss mitt i det. Det händer en hel del under solen så att säga, allteftersom levandet fortskrider och innan man vet ordet av har det hunnit passera både ena och det andra i tillvaron - ungefär som att tvärbromsa bilen på halkan; man fastnar hjälpeslöst i nuet och märker inte ens omgivningen där den flyger förbi utanför fönstret. "Den skräckinjagande ljudlösa stillheten..." 
Jag kan gissa mig till att det är en åldersfaktor som är inne i systemet och tumlar runt lite och gör sig gällande för de allra flesta. För egen del har jag haft för vana att ha "min egen sten" där jag sitter och låter mig hänföras av reflektioner kring livet.

Det handlar inte om stora flummiga, luddiga utsvävningar utan bara om ett hörn i min tillvaro där jag har ett tilltalande lugn som råder.

Funderingarna däremot, kan ta sig en rejäl svängom mellan de filosofiska väderstrecken, men jag landar lika förbaskat i mina egna skor då resan tar sitt slut. (och tur är väl alltid det!)
Nej,det finns mycket som cirkulerar i våra liv och som skriker efter uppmärksamhet och som gapar ut löften om väg(arna)en till sanningen och skyltar med meningen med livet. Ganska tröttsamt i längden faktiskt om SANNINGEN skall sägas, därför att den finns inte att tillgå för någon levande varelse - ingen vet, kort och gott. Motbjudande i sig är väl också (om nåt!) alla dessa fördömda religionerna som kämpar om herraväldet över oss människor, när dom har så ohyggeligt mycket död och fördärvelse i sina historieböcker. Och att de fortsätter i ohämmad takt att dra till sig anhängare var och varannan dag är ingenting mindre än ett sorgens kapitel för oss medlemmar i människosläktet.

Nej,det måste finnas en verklighet som är större än vad vi här på jorden kan sitta och tänka ut, tycker jag som den teist jag är, allting annat är befängt som ide`. Att gömma sig i grupper för att hävda sin rätt, tycker jag är lika vansinnigt och lealöst agerat som att sätta sig ner i soffan och låta alla andra tänka för mig. "Jag ställer mig här bland alla de andra som redan tänkt ut vad det är som gäller för mig". När jag smuttar lite på tanken kring detta, så dyker det upp en känsla av falskneri. I detta skuggland ser jag likheterna med korset, halvmånen, stjärnan eller för den delen alla andra grupperingar som döljer sina svärd bakom flaggor, fanor vimplar, ryggmärken eller slagord, manifester och övertygelser - ja, listan kan göras precis hur lång som helst med "symboliska maskeringar". Det är samma skrot och korn för mig, ett gäng handlingsförlamade dönickar som likt zombies går i grupp mot ett mål de tror sig tro på. Detta faktum står för alltid befäst i Kristallform i modern tid, då vi inte behöver dra oss tillbaka längre än dryga sextio år för att se hur förförda vi människor kan bli under tyngden av ett grupptryck. Och tänk, att vi heller aldrig lär oss!

...
Vi är alla lika inför livet som för döden. Villkoren törs jag påstå består av exakt samma kaliber för alla och envar med möjligheter att utveckla egna tankar och ideer, leva ett gott eller dåligt liv bara vi kan lära oss att bejaka den inre tron på oss själva som kärleksfulla och livsbejakande och kanske framför allt, tänkande individer. Individer som i varelser...