I huvudet på KJELL

Under resans gång har jag försökt deltaga i gemenskaper och därigenom fösökt förstå vissa fraser som ständigt dykt upp genom diskusjoner, samtal eller berättelser av olika slag. Jag har registrerat hur ord och meningar används som verktyg i människors tillfrisknande och hur väldigt många också lär sig använda dessa till sin fördel och genom dem gått ett helt nytt liv tillmötes. Jag har insätt hur ett ord som "tacksamhet" gömmer ett fabelaktigt djup och hur det med sitt ständiga återkommande tar (kräver?) enorma ytor i folks medvetande.

För egen del ser jag lite olika på det med tacksamhet i det sammanhanget, alltså i min resa mot det drogfria, för de associationer jag upplever genom dess användning är, att mycket av glansen tas ifrån den egna, kämpande människan; en själv...

...

Jag har insätt att det är ett otroligt svårt ämne att förklara min ståndpunkt i utan att framstå i felaktigt ljus. När jag letar förklaringar och även om jag vet i mig själv att melodin klingar lite falskt, så får jag allt som oftast bilden av någon sorts "religiös underton". Jag väljer att förklara det så fastän jag vet att det inte är vare sig alltäckande eller fullständigt korrekt. Bara närliggande... För oansätt om "de" påstår klart och tydligt att "med Gud menas inte Gud", så är det förbannat mycket Gud med i bilden! Och människor i just det prekära stadiet i livet tycker jag exploateras för detta fenomen på lite tvivelsaktiga grundar - men det är bara min egen uppfattning, så att säga!

"Tacksamhet som i Amen", på något förvirrande sätt.

För mig låter det som när människor bedyrer att de varje dag är tacksam över sin drogfriehet hit och dit, som om de måste visa sin tacksamhet överför någon annan. Som om någon annan än de själva fått dem förändra deras liv.

Nej, kredit dit kredit skall vara!

I längden får jag även en känsla av det opersonliga när jag hör samma fraser och tugg från så många olika människor som inte har annat gemensamt än just gemenskapen och sin önskan om ett drogfritt liv. Och att så många människor oberoende av varandra skulle tänka så lika..? Neej!

"Tillfrisknande på rullband", sort of...

Men men, bara det funkar så...

...

Men för att återgå till det upprinnliga ämnet; "Den långa vägen". Jag är glad (inte tacksam!) för att det har tagit mig runt sex år att komma dit jag är i dag. En revolution är vad det har varit, en omvälvning, ett återkommande till min egen natur med precis allt vad det innebär.

Jag har hört mycket snack om att det materiella inte bör ta för stor plats och så vidare - och det må så vara, men att leva "som i en dröm" i den mest materiella av världar, har jag aldrig sätt på som ett alternativ. Det som till stor del tagit störst tid är att jag skall anpassa mig till den här världen och inte försöka anpassa världen efter mig!

Att bryta missbruket var det minsta problemet egentligen, när förutsättningarna landade i mitt fat. Från den dagen började den långa vandringen med att, samtidigt som "drogtänket" skulle elimineras, även en fungerande social tillvaro byggas upp - i från grunden.

Nu sex år senare ser jag tillbaka på ett av de största äventyren hittills i mitt liv! Mer om det nästa gång...