I huvudet på KJELL

Jag brukar säga ungefär som så, att de åren jag har spenderat i missbruket kan mycket väl var det antalet år jag behöver för att ta mig ur det också. Det vore väl en jämlik fördeling på det hela. Alltså har jag fortfarande mängder med år kvar att räkna in i min "konvalecenstid". Ända skillnaden nu från då är, att den här gången går livet uppåt istället för neråt. En betydande skillnad...

..

Det finns en inre och det finns en yttre värld - och båda väger oerhört tungt i våra liv. De båda utgör våra liv, antingen vi vill erkänna dessa verkligeter eller inte. Vi är fyllda av dem, dessa "utåt och inåt"...

Som jag beskrivit närmare i tidigare inlägg här på bloggen, så "tjuvstartade" jag mitt uträde ur drogernas och det kriminella livet långt innan jag gick fri sista gången från fängelset - vilket gör att resan kan ses som än längre än vad den rent fysiskt kan kännas som... "Den långa resan" har verkligen gjort skäl för sitt namn...

Om man inte inom kort lär sig tänka rätt förstår jag till fullo hur lätt det är att tappa tålamodet, viljan, kraften och motivationen när sakerna börjar gå en i mot. För gå emot, det gör det...

För det är så ofattbart mycket jag har varit tvungen att, ja inte bara bevisa utan även motbevisa, för att överhuvudtaget bli tagen på fullt allvar. När jag själv äntligen fått in i min egen skalle att nu är jag seriös i mitt beteende gentemot samhället, min omgivning (väldigt ringa vid det här stadiet!), mina medmänniskor och mitt interagerande tillsammans med dem, kort och gott "fått stenen att rulla", så måste jag visa upp mina färdigheter där jag kan bevisa att jag verkligen kan hantera den rullande stenen! För en sak är att säga - en helt annan femma är att göra!

..

Det fick börja med att jag skrev mig hos min flickvän, skaffade mig en adress, helt enkelt, för vilken arbetsgivare anställer någon som inte ens bor någonstans? Redan här fick jag skaka av mig ett visst mått av "min vridna stolthet" då jag tyckte mig ha rätt att stå på samma ruta som alla övriga även utan egen bostad att visa till. Tankarna låg faktiskt väldigt nära till hands kring  att "ni skall skita i vart jag bor någonstans!" Det lilla, mest självskrivna betyder så mycket!

Så när adressen var ordnat blev det till att börja gå den mindre roliga och smickrande vägen genom arbetsförmedlingen.

CV fick skrivas (hur man nu gör det nyss invassande från mångårigt missbruk och utstigen ur fängelset?) och möten bokades in veckor framöver i tiden. Jag bara kände att det längsamma tog sig allt mer fysiska uttryck. Från det liv jag var van vid ville jag ha ett jobb nu på engång, och fick jag inte det ville jag ha raka svar på direkten osv osv.

Här bemöttes jag av en trött typ i uttvättade kläder som liknade en robot i alla sina mekaniska svarsätt. Typ exemplet på mitt tidigare förakt för myndighetsmänniskor (ja de utan vapen, iallafall!). Han fick mig inte att känna mig "särskilt speciell" alls. Just där och då stod deras - arbetsförmedlings personalen mig upp i halsen, i efterhanden ser jag det som avgörande till min egen fördel.

Omgående stötte jag på ett till problem redan innan jag lämnade arbetsförmedlingen första dagen. Ännu en bagatellartad (enligt mig!) vinkel i detta "skruvade samhälle" jag skulle försöka ta del av; hur skulle jag visa upp att det verkligen var jag som satt där inne på handläggarens kontor och skrev under papper på att det var mig? Inte ens så långt hade jag funderat i förväg och här föll en ganska stor bit på plats i mig då den "nya världen" öppnade sin dörr lite mer på glänt för mig och jag sakteligen började förstå hur mycket jag saknade...

Det var inte mycket som syntes av mig på den här sidan lagen. Uppgivenheten slog ner min motivation då jag vände mig mot min flickvän för att fråga om hon ville vara så snäll att genom sin ID bevittna att jag var jag...