"Den långa resan" 3
Även de mest basala nödvändigheterna saknades alltså. Jag var så när som osynlig, icke existerande i det samhället jag sökte mig in i. Jag befann mig inuti ett paradox och förstod genast att jag var tvungen att gå den långa vägen för att bli sätt, lagt märke till - en framförhållning krävdes som jag på inga sätt var förberedd på, långt mindre medveten om behövdes.
Kanske slog det mig innerst inne vilken typ utav "åtgärder" - uppoffringar - jag var tvungen att ta till, men nu stod jag alltså där längst ut på den planka jag backat mig själv ut på och hade slut på undanflykter, alternativ att gömma mig undan kring...
Utan vare sig adress eller legitimation är man ingenting. Man finns inte, helt enkelt. Väldigt passande om man vill leva inkognito från allt och alla (om man inte vill att man skall märkas) men inte nu längre, förstod jag. Det var på hög tid att ge mig till känna.
ID blev fixat (tog en månad bara det!), jag fick mig inskriven på min flickväns adress och skapade därigenom en utgångspunkt för arbetsförmedlingen att utgå ifrån - eller återkomma till. Jag kunde få min post, någonstans!
Nästa steg var att få ut jobbansökanden, vilket jag saknade all tro på att ville fungera. Jag var övertygad om att alla visste min bakgrund, att det liksom "stod skriven i pannan" på mig för alla att läsa, var jag än gick. Jag visste redan innan jag tryckte ner den första tangenten att det aldrig skulle fungera, att ingen skulle anställa mig, en kåkfarare, en missbrukare som plötsligt poppade upp som någon gubbe i lådan. Jag har aldrig förr känt mig så försvinnande liten och obetydlig som när jag satt med pappershögar framför mig, försökandes skaffa ett jobb...
...
Än mer enerverande var det att läsa alla dessa jobbanonserna som krävde B-körkort. Jag såg mig själv sjunka än djupare ner i den sega, kvävande sörjan som skulle föreställa mitt självförtroende och till sist var jag tvungen att fatta ett beslut. Jag visste med mig själv och och det som skulle framkomma i mina register inom vissa myndighetsorgan, att jag förmodligen ALDRIG skulle få något körkortstillstånd - så jag beslutade att skriva att jag hade B-körkort iallafall! Det framstod för mig som omöjligt att skriva något annat om jag skulle ha en någotsånar "rättvis" möjlighet att ta mig in i denna värld...
Och genom denna "vita lögn" ringde det så småningom på min telefon där en myndig mansröst berättade att jag fått tid för att komma på anställningsintervju som lagerarbetare på Lidl om tre veckor...
Så det första "vita jobbet" på ett otal år var ett faktum strax innan julen samma år, jag tror det var november.
Så förutom en veckas ströjobb som översättare från norska till svenska hade jag nu tagit ett stort och helt avgörande steg mot "mitt nya liv".
Det hade nu tidsmässigt, gått runt och omkring ett drygt halvår sedan jag lämnade storstaden och begav mig som en främling till en liten stad långt ner på västkusten, utan att känna en enda människa förutom min flickvän.
"Desperate times calls for desperate measures". Ingenting kunde vara mera sant...
Kommentarer
Trackback
