"Den långa resan" 4
Med jobbet säkrat kunde jag känna hur ett visst mått av arbetsro steg fram i mig. Inte för att något fysiskt press från utomstående förelåg i detta, utan mina egna "skapelser", de som aldrig ville ligga stilla blev hejdade en aning - precis tillräckligt länge för att få mig att förstå att de var "tämjbara..." Som att upptäcka hur en facklas effekt i en bäcksvart grotta är, kände jag hur jag genom att uppnå ett av mina delmål kunde växa, hur jag kunde se allt klarare, berika mig själv med krafter av en spirande - inte sinande - motivation av att ta resan ett steg längre...
Från vad jag var van vid i det liv jag kom från, var allt detta nytt. Den "uplifting" jag erfor i detta nu skingrade mina dystra och igentäpta tankemoln för en stund, precis tillräckligt länge för att få tid till att återhämta mina ansträngningar. Under tiden som följde knatade jag på till och från jobbet och kände mig till fullo delaktig i en vardag - en vardag jag delade med fler än bara mig själv.
Det kan inte låta som mycket för världen, men just den delen bär en avgörande roll i sin famn; att få en människa att bära ansvar i en delad tillvaro, ett samliv... att känna sig duktig i detta är oerhört viktigt för envar!
Så med jobbet kunde jag "ta ledigt" från mig själv ett tag och bara njuta av hela situationen. Att naturen skulle ha sin gång, anade jag nog, men att det skulle ske så naturligt hade jag ingen aning om...
...
När man i tjugo års tid lever utanför lagens ramar så byggs det av naturliga skäl upp ett avstånd (ett oerhört motstånd!), ett avståndstagande, ett förnekande av den andras (sidan) natur. Dessa svallvågor hade hela denna tiden legat ute på "havet och böljat", gjort sig stora och större och i princip bara väntat på att, i det här fallet jag, skulle öppna en ny adress. Som en del i det jag sökte uppnå gjorde jag ju naturligtvis detta även fast en av mina största skräckscenarion hade sin botten kring just det.
Att skaffa mig en fast adress var det yttersta tecknet på att flykten inte längre var ett alternativ. En känsla spred sig som att jag självmant stegat ner i björnfällan och bett någon om att fjärna repet jag firade mig ner med. Nu kunde jag liksom bara vänta.
Och jag behövde inte heller vänta särskilt länge innan nästa steg i prövningarnas tid skulle komma att inledas...
Kommentarer
Trackback
