"Den långa resan" 5
Jag har full förståelse för hur lätt det är att "ge upp" när räkningarna börjar dimpa ner genom brevinkastet efter ett stort antal år i "det glömda landet". Jag visste med mig själv - och var förberedd - vilka slag som väntade då denna dagen skulle dyka upp. Ofrånkomlig som den var...
Det hade nu gått ett antal månader sedan jag trädde in i den nyktra av världar och började få lite distans till det hela. På inga sätt kontroll över händelsernas utveckling egentligen, men jag började ana vissa konturer och mönster.
Att ta itu med "den finansiella katastrofen" var ett element jag visste fanns, men kände oansätt, hur motståndet reste på sig då Dagen D ramlade ner genom brevinkastet. Det var bara att ta tjuren vid hornen, samla ihop de briserade resterna och börja ringa runt och förklara läget och upprätta någon form för planering...
Bemötandet jag fick på andra sidan telefonluren översteg alla mina förväntningar. Förväntningar som i flera års tid skrämt mig till den grad att jag utan större svårigheter trängt undan deras existens helt och hållet och låtit mig segla i väg än mer. På sätt och vis låg detta i grunden, alltså mitt sociala kaos då jag drevs bort mer och mer genom det eskalerande missbruket. Till sist slutar man helt att tänka på följder då man ju avlägsnas långsamt från allt och alla...
Det jag nu erfor var att följderna kom mig i kapp och det var dags "att betala räkningarna".
Det kändes lika mycket som jag förstod hur jag befann mig vid ett strategiskt vägskäl i "min nya tid". Vika ner mig nu, och jag skulle aldrig orka ta mig genom denna passagen helskinnad.
I många år har jag levt i den tron att det materiella egentligen saknar betydelse för det lyckliga i livet. Visst, jag kan fortfarande stämma in i ett sådant påstående till viss del - men till någon grad måste man ge med sig, rätta sig in i de leden som finns. Där var jag nu, en bra bit bakom den linjen där jag kunde höja min röst för mycket. "Den långa resan" hade fortfarande långt kvar!
...
Den period jag nu klev in i är oerhört omfattande och i lika stor grad avgörande. Med mig själv visste jag, att om jag inte gav upp nu ville jag fixa allt här i livet - allt jag hade utsatt för mål i allafall och i dag, dryga sex år senare vet jag hur rätt jag hade...
Ungefär vid den här tiden konkretiserades "den långsamtgående tiden". Om någon tid bakåt i min tid fått en fysisk form, så är det denna! Att se, motta och reda ut min ofullgångenhet i brev och räknings form, är förmodligen det segaste och mest krävande att stå pall för när man försöker bryta och byta ut en livsstil med en annan. Och när jag talar om den perioden som långsträckande så vet jag vad jag talar om, för den pågår än...
En annan och säkerligen lika enerverande och segdragen aspekt är att återuppbygga samhällets och myndigheters förtroende...
Att ta itu med "den finansiella katastrofen" var ett element jag visste fanns, men kände oansätt, hur motståndet reste på sig då Dagen D ramlade ner genom brevinkastet. Det var bara att ta tjuren vid hornen, samla ihop de briserade resterna och börja ringa runt och förklara läget och upprätta någon form för planering...
Bemötandet jag fick på andra sidan telefonluren översteg alla mina förväntningar. Förväntningar som i flera års tid skrämt mig till den grad att jag utan större svårigheter trängt undan deras existens helt och hållet och låtit mig segla i väg än mer. På sätt och vis låg detta i grunden, alltså mitt sociala kaos då jag drevs bort mer och mer genom det eskalerande missbruket. Till sist slutar man helt att tänka på följder då man ju avlägsnas långsamt från allt och alla...
Det jag nu erfor var att följderna kom mig i kapp och det var dags "att betala räkningarna".
Det kändes lika mycket som jag förstod hur jag befann mig vid ett strategiskt vägskäl i "min nya tid". Vika ner mig nu, och jag skulle aldrig orka ta mig genom denna passagen helskinnad.
I många år har jag levt i den tron att det materiella egentligen saknar betydelse för det lyckliga i livet. Visst, jag kan fortfarande stämma in i ett sådant påstående till viss del - men till någon grad måste man ge med sig, rätta sig in i de leden som finns. Där var jag nu, en bra bit bakom den linjen där jag kunde höja min röst för mycket. "Den långa resan" hade fortfarande långt kvar!
...
Den period jag nu klev in i är oerhört omfattande och i lika stor grad avgörande. Med mig själv visste jag, att om jag inte gav upp nu ville jag fixa allt här i livet - allt jag hade utsatt för mål i allafall och i dag, dryga sex år senare vet jag hur rätt jag hade...
Ungefär vid den här tiden konkretiserades "den långsamtgående tiden". Om någon tid bakåt i min tid fått en fysisk form, så är det denna! Att se, motta och reda ut min ofullgångenhet i brev och räknings form, är förmodligen det segaste och mest krävande att stå pall för när man försöker bryta och byta ut en livsstil med en annan. Och när jag talar om den perioden som långsträckande så vet jag vad jag talar om, för den pågår än...
En annan och säkerligen lika enerverande och segdragen aspekt är att återuppbygga samhällets och myndigheters förtroende...
Kommentarer
Trackback
