I huvudet på KJELL

Jag har upp genom åren hört många av mina "fellow narkomane" eller för den delen före detta missbrukare och kriminella, tala högt och brett om hur orättvist behandlade de är och har varit av samhället i stort. Det finns ett utbrett, om inte direkt hat, så i allafall starkt förakt mot myndigheters syn på dessa/oss. Ofta går meningarna åt det hållet att det är samhällets skuld att man aldrig kommer på fötter igen, att man systematiskt slås ner med flit etc etc. Ord som diskriminering, åsidosatte, sätt ner på är ständigt återkommande i sådana samtal där tonen varit av en sådan karaktär att spott fladdrat mellan raderna. Likt en glöande eld har det legat och pyrt alldeles under ytan... föraktet.
Jag har tagit fästa vid detta jag hört under många års diskuterande och debatterande fram och tillbaka om allt möjligt vad gäller detta med myndigheters syn på den som vill kliva ur ett fängelse och ta i tu med sina missbruks och kriminella problem, och vad jag finner så är den misstänksamhet som råder - från deras håll, myndigheterna - i allra högsta grad befogad!
...
Den jag var då jag befann mig i missbruket, en bild som nog förmodligen stämmer väl överens med de flesta andra av "min typ", var ingen människan man kunde inge något förtroende för. En titt i pappren från den tiden skulle avskräcka precis alla och envar som stod besittning att knyta förtroende för mig. Och att komma tillbaka "till andra sidan" genom det nålsögat man där står inför, kräver en nästan omänsklig uppoffring - och inte från någon annan än en själv!
Att förstå innebörden av detta är i princip halva "Den långa resan..."
..
Så för att tillslut få mitt körkort - vilket jag ansåg var på toppen av min prioriteringslista över vad som behövdes för mig att skapa en stabil grogrund - var jag tvungen gå stegen från botten och upp. Lämplighetsbetyget måste sökas så klart, vilket i sin tur innebar en ny fyra månaders väntan. När brevet från länsstyrelsen äntligen ramlade in genom brevinkastet, stod det klart att jag var tvungen att genomgå ytterligare väntetid då jag var tvungen att bevisa vart jag stod i dag - mot det de kunde skildra i mina papper. Ingen överraskning således att jag fick gå två år och lämna prover på bestämda (och obestämda) tider. Till sist kom jag "fram" och fick tillstånd att påbörja körkortstagandet och fick så småningom "lappen" i handen. Men det var på ett villkor; att jag skulle fortsätta att lämna prover ett år efter. Hela denna tiden var jag alltså tvungen att rätta mig stramt efter dessa instruktioner utan att ha utrymme för att böja mig den minsta lilla tum. Och tiden den gick...
...
Det är lätt att få för sig en känsla av "förföljelse" i lägen som dessa. Om jag skulle valt att ha en aldrig så liten inskränkning i mitt sätt att se på min tillvaro så kunde jag lätt släppt in "rebellen i mig" och på ett ögonblick grusat hela min ansträngning så här långt.
Men det fungerar inte riktigt så i mina tankar och jag är väl införstådd med, om att det är jag som skall bevisa något för alla andra och inte tvärt om.
Som att, skall jag simma får jag se till att lära mig simma och inte stå handfallen och vänta på att någon annan skall lära sig det åt mig!
Ekvationen är egentligen ohyggligt enkel, bara det att det tar tid. Tid man kanske fått för sig att man inte har, trots att det är det ända man har massor av!
Så när tiden får ha sin gilla gång och prover efter prover förblir negativa (och i den meningen alltså positiva) så börjar så småningom också belöningarna dimpa ner i allt större takt och utsträckning...