Den skillnad som fäller avgörandet!
Många gånger - eller kanske inte så många, men ibland - finner jag mig själv drivandes i väg av tankar från det förgångna när jag till exempel är ute och kör i bilen. Längs med de svenska motorvägarna är det en smal sak att låta sig hänföras genom tankespel då raksträckorna hela tiden avlöser varandra - nästan så man skulle vilja tro att någon högt uppsatt minister någon gång velat hela det svenska folket illa, genom att få var och en att somna medan de kör bil... Som skapat för att låta tankarna föra en bort...
Det är konstigt hur tankar äger förmågan att "förföra", och även kopplad till det - hur hjälpeslöst man låter sig hänföras av vad det månde vara "tankarna har för sig." Ett spektakulärt skådespel är vad det är, när minnerna dansar in på täppan - öppnandes sin "bag of tricks!"
Så även för mig som (förmodligen) för de flesta andra av oss; minnena vi bär med oss är för var och en att leva med, på gott och på ont!
För mig handlar det mest om det ena. Eller, om jag får korrigera mig lite här; det ena (onda) har förmågan att framträda lite tydligare än det goda. För även goda finns det massor av, det är inte det, utan det onda "tar lite större plats" bara. Lite som den övervuxna ungen som armbågar sig fram i biokön, på något sätt...
Jag har lärt mig att leva med sådana inslag i min tankevärld. Jag har kommit till den punkt i livet att jag inte längre behöver plågas genom dem, rymma från dem eller för den delen vända dem ryggen. Kort och gott, jag vet vart jag har dem, vilket utgör den stora skillnaden. Den skillnad som fäller avgörandet!
..
För det är skillnad att leva i dem än att bara bära dem med mig som minnen. Att numera "bara ha dem" katalogiserade, inbakat i min historia och se dem som ingenting annat än det, är det stora som fäller avgörandet. Det har varit "ett krig" på många sätt, ett krig i mig själv - av mig själv - mot mig själv! Det ultimata inbördeskriget med den dolda agendan att förgöra mig själv. En subtil uppbyggning av min egen undergång i specialtecken utanför synhåll för mina allra näraste och käraste...
När jag nu sitter i bilen och kör mot jobbet svävar jag fram genom ganska väderbitna slätter dagligen; åkrarna som öppnar sig med sina små skogsöar med tillhörande vindpinade trädungor som, efter år av blåst vänt sig efter vindfånget. Böjda och krokiga nästan lutar de sig åt samma håll, som om de "vuxit in i uppgiften". Jag brukar titta på dessa och tänka, att vore jag en skugsdunga i mitt liv skulle jag också stått så där - formad av väder och vind...
Men det tillhör det förgångna nu. I dag är jag fri att se de förunderligheter jag var... en seger så stor och söt som någon!
Kommentarer
Trackback
