I huvudet på KJELL

Det är en ganska förbryllande känsla som uppenbarar sig när man skall bryta upp allt det gamla och börja flytta. Inget komplicerat, i och för sig, men man hamnar (i allafall jag) i ett tillstånd där man kort och gott slutar att bry sig om det gamla och fokuserar helt på det nya. Ganska normalt tycker jag, men hela ens tillvaro blir på något sätt invävd i ett mönster där man överhuvudtaget inte pallar att t.ex. städa, ordna grejerna som skall ordnas (hemma alltså). Man börjar "avskala" det gamla, slutar bygga vidare på hemmet in my mind - ja, det gamla känns plötsligt på ett eller annat vis lite "smutsigt", lånat, inte mitt eget... Man vill bara ut och bort fort som f... Tillvaron får en tillfällig känsla av att hänga löst...

...

Jag är en relativt bekväm sak av mig och har mer eller mindre fasat inför det här med flytten. Inte ATT FLYTTA, utan SJÄLVA FLYTTANDE i sig.
Genom livet har jag gjort det så alldeles för många gånger och har funnit mig mätt på det för länge  länge sen. Men nu kommer jag alltså inte undan...:-)

Men nu är det bara jag som är löjlig, återigen för bekväm. På kanten till lat nästan, ville min sambo sagt (och har också sagt!) och jag är benägen att hålla med.

Rutinmänniska som man är så ser jag hur mitt egoistiska syn på min enkla tillvaro rubbas...
Bekvämligheten jag har anammat i mitt liv måste vika undan för det nya som kommer stormande in i mitt liv - vårat liv, och jag kan ingenting göra för att längre hålla det undan...