Glömskans böcker.
Ibland finner jag mig slött svepande genom Facebooks många trådar av människor. När jag hittar någon sen länge bortglömd barndomskamrat och tittar i hans (eller hennes) vänlista, så slår det mig hur många människor man stött på genom tiden. Alltid poppar det upp den eller den som man glömt bort existerade och med dem en hel uppsjö minnen, alla med var sin värld. Inte alltid de bästa av minnen, men dock minnen. Och vem säger att bara de bra minnena är av den goda sorten?
När jag möter en gammal bild av en svunnen bekant, så känner jag ofta just den förändringen av definitionen "svunnen bekant" som något av det mest slående. Initialt genkänner jag kanske människan som en ganska nära vän, men raskt inser jag att det förflutit över kanske trettio år, mellan den gången och nu.
När jag möter en gammal bild av en svunnen bekant, så känner jag ofta just den förändringen av definitionen "svunnen bekant" som något av det mest slående. Initialt genkänner jag kanske människan som en ganska nära vän, men raskt inser jag att det förflutit över kanske trettio år, mellan den gången och nu.
Det är en behaglig känsla på många sätt, att rota mig tillbaka i tiden och "återuppleva" stunder som gått i "glömskans böcker". Många blandade och varierande känslor dyker upp och något av det "konstigaste" är, att jag tänker på den och den personen som jag kände dem för så många år sedan. Det är i det läget, i den insynen jag inser hur viktigt det är med tiden, och att ta vare på den!
Ganska ironiskt egentligen, att jag säger att det är viktigt "att ta vara på tiden", när just jag slarvat bort ett otal år av mitt liv. Men nog är det så, att man växer med åren - och då speciellt som människa...
Men om jag nu återvänder till "the treasures of memory" som döljer sig inuti Facebook, så är det inte bara människor och deras ansikten som ryms bakom individen. De bildliga möten som det sociala nätverket erbjuder är bara början.
Ganska ironiskt egentligen, att jag säger att det är viktigt "att ta vara på tiden", när just jag slarvat bort ett otal år av mitt liv. Men nog är det så, att man växer med åren - och då speciellt som människa...
Men om jag nu återvänder till "the treasures of memory" som döljer sig inuti Facebook, så är det inte bara människor och deras ansikten som ryms bakom individen. De bildliga möten som det sociala nätverket erbjuder är bara början.
Likt en propeller genereras minnen av städer, ställen, händelser, dofter, ljud, ja listan kan fortgå i evigheter. Jag kan sitta och minnas exakta samtal, känslor av alla de slag - och alla, oavsett om de är av godartad slag eller kanske tvärtom, gör mig lika gott inuti.
För de är mina egna, tillsammans med den värld som bara är min!
Ganska häftigt, faktiskt - att äga en hel värld av minnen, precis som var och en av oss gör.
Så kul att kunna se hur livet hela tiden, oberoende av annat, fortskrider i sin obönhörliga takt och att det alltid kommer finnas tid att på något sätt ta till vara det som annars tycktes ha gått miste om. Inte för att en sida som Facebook löser upp och letar reda på hela ens liv, hela ens svunna liv, det är inte det jag menar, utan jag är tacksam för att åtminstone den delen finns tillgänglig, så att åtminstone inte allt försvunnit likt det forsande vattnet under bron...
Ganska häftigt, faktiskt - att äga en hel värld av minnen, precis som var och en av oss gör.
Så kul att kunna se hur livet hela tiden, oberoende av annat, fortskrider i sin obönhörliga takt och att det alltid kommer finnas tid att på något sätt ta till vara det som annars tycktes ha gått miste om. Inte för att en sida som Facebook löser upp och letar reda på hela ens liv, hela ens svunna liv, det är inte det jag menar, utan jag är tacksam för att åtminstone den delen finns tillgänglig, så att åtminstone inte allt försvunnit likt det forsande vattnet under bron...
Kommentarer
Trackback
