I huvudet på KJELL

Tiden är inte så märkvärdig i sig, inte för den gemene man i gatan, vill jag tro. Men under tiden jag satt inne innebar tiden 1945 ett avslut på ett kapitel, "the ending of a day", inlåsning - egentid!

När man lever under de premisserna, under de förhållanden då dagen, dygnet, avskrivs vid kvart i åtta på kvällen, så är innebörden självklart signifikativ.

Den närmaste tiden efter jag kom ut brukade jag - bara för att uppleva känslan, ta en tur till kiosken vid 2000 för att köpa en tidning.

Det kändes "fel" till en början, som om jag hade rymt, att röra mig utomhus efter att mörkret snikit sig på omvärlden. Det fanns tider då jag kände att jag var tvungen att skynda mig... Andra dagar fanns det inte i min världsbild att göra någonting efter 1945, så indoktrinerad blir man av rutinerna, där inne...

Och det behövs inte speciellt lång tid för att ens dygnsrytm skall hinna anpassa sig. När man strövar runt i ett och samma mönster 24/7 och lever under de strama förhållanden som det faktiskt är där inne, så tar det inte långa tiden. Och effekten är större än vad man tror!

Jag mins som tydligast när jag var på permission och stod vid korsningen Götgatan/Ringvägen i Stockholm. Det var mitt på dagen och trafiken och livet yrde omkring mig, på ett sätt så jag blev fullständigt andfådd. Att komma från den skyddade världen det faktiskt är "innanför", så får det dagligdagsa tempot i världen - i mitt fall Stockholm - en effekt på en som vida övergår förståndet!

Känslan av att "vara till låns" var öronbedövande. Jag såg för mig en målad tavla inuti mitt huvud där det stod: "HITTA ETT FEL! Och felet var min egen närvaro i stadsbilden! På flera sätt än vad som är hälsosamt, ville jag bara tillbaka in till "tryggheten", det stället där jag kände till rutinerna, rytmen... inte vara ute i denna hesbläsande friheten...

Såna tankar skrattar jag bara åt i dag. De är sen länge avlägsnat från min natur tillsammans med så mycket annat från den tiden. Men jag gillar att mellan varven ta mig tid att ge det en liten tanke, som att under en kvällspromenad reflektera över det glädjande i att kunna gå här - just nu. Vid den här tiden på dygnet...

Jag tror någon stans på att saker och ting sker av en anledning. Det ligger inte så djupt så att några religiösa undertoner klingar i tron, utan mer i det vardagsliga, det triviala - så långt som livet sträcker sig utan att kliva över tröskeln till något kyrkosamfund!

På så vis ser jag mening med att mitt liv i "svängen" kantades med det obekväma att vistas på kåken under några år. Vore det inte för det hade jag nog inte varit vare sig den jag är i dag, eller varit där jag är i dag.
Svårare är det inte. Och om jag gräver ännu lite djupare i ämnet, så finns det säkert utrymme för tacksamhet i det också, om än i någon slags fjärran...

Jag är i alla fall, glad över att kunna köpa min egen tidning till vilken tid på dygnet som helst!

:-)