Blått till det gula...
Jag gillar att ha lite olika sidor av livet, lite blandning av olika sorters intressen. Inte att det skall vara så oerhört mycket, men att de skiljer sig markant från varandra, så att säga.
Jag tror på det positiva, det givande, det stärkande i att bryta av mönstren mellan varven, att ge sig själv lite andrum för det som kanske upptar merparten av min uppmärksamhet under aningen för lång tidsspann.
Jag tror på det positiva, det givande, det stärkande i att bryta av mönstren mellan varven, att ge sig själv lite andrum för det som kanske upptar merparten av min uppmärksamhet under aningen för lång tidsspann.
Jag har varit duktig på det - att "snöa in" för länge på vissa saker och ting i mitt liv. Förvisso var det mest under min tid i missbruket, men jag ser ändå mitt beteende från den tiden klart i mitt huvud, och var aldrig så långt sjunken så jag skulle ha några vanföreställningar från den tiden - eller att jag befann/befinner mig i ett förnekelse vakuum av något slag, som hindrar mig från att inneha ett rationellt, klinisk syn på "mina bedrifter.."
Nej, det ligger inte till på det viset för min del, och det är jag glad för i dag. Jag ser hur det var och jag förstår varför det blev så där. Inga större konstigheter överhuvudtaget, egentligen; "bara jag som sprang i väg!"
I efterhand ser jag hur jag byggde grunden till mitt tänkande i dag genom mitt beteende då (även om det på inga sätt var någon medveten sådan!), en fördel jag anammar mig av numera till fullo!
Jag anser mig ha överlevt min "till synes moraliska undergång". Någonting annat kan ej sägas om mentaliteten man besitter efter tiotalet aktiva år i svängen. Man överlever inte annars, man skulle blivit förbrukat, uppäten likt en sill i en hajtank. Men på något sätt åsidosattes mitt egentliga jag i väntan på bättre tider.
Det kändes aldrig riktigt verkligt, så som jag var då - precis som drogerna kände även jag mig kemiskt framställd, som en "lånad version" av mig själv, till en scen av spelet som sträckte sig över halva mitt liv, nästan. Och lika konstgjord blev således mina yttre sidor. Endast mina inre kunde jag värna om i den mån jag var kapabel till, vilket var betydande.
Jag är /var inte mer annorlunda än någon annan av mina jämlikar under dessa år, långt i från! Jag kan sätta mitt liv på att alla som förlorat sig själva i missbrukets våld, inom sig när en svår längtan efter så mycket mer än vad som ligger för handen där och då. Det omgärdas av hoppet, önskan om ett annat liv, alternativ, längtan - och det växer och växer inom en människa kontinuerligt...
I hemlighet beundras omvärlden, den värld man i det läget inte har tillträde till, förvisats ifrån av egen vunnen kraft. Som om man sätts i något sortens "väntläge..."
.
Nu, nu när åren lagts åt sidan, kan jag med lätthet ta dem upp igen för att beskåda dem på det sättet jag gör numera. Likt en kortlek kan jag syna varje detalj genom att lyfta upp det, vända på det, låta mina fingrar känna på det, glida över det. Jag skyggar inte undan i någon rädsla eller förakt, jag helt enkelt tar i det och lägger det åt sidan när jag känner mig klar med det.
För det håller inte att hela tiden älta sig i det eller låta mig ältas av det. Det behövs flera sidor av vitt skilda karaktärer. Det behövs en variation av intryck för att växa. Precis som kosten får oss att växa och utvecklas på ett bra sätt, behövs även livet stimuleras med variation.
Det måste blått till det gula för att frambringa det gröna...
Jag anser mig ha överlevt min "till synes moraliska undergång". Någonting annat kan ej sägas om mentaliteten man besitter efter tiotalet aktiva år i svängen. Man överlever inte annars, man skulle blivit förbrukat, uppäten likt en sill i en hajtank. Men på något sätt åsidosattes mitt egentliga jag i väntan på bättre tider.
Det kändes aldrig riktigt verkligt, så som jag var då - precis som drogerna kände även jag mig kemiskt framställd, som en "lånad version" av mig själv, till en scen av spelet som sträckte sig över halva mitt liv, nästan. Och lika konstgjord blev således mina yttre sidor. Endast mina inre kunde jag värna om i den mån jag var kapabel till, vilket var betydande.
Jag är /var inte mer annorlunda än någon annan av mina jämlikar under dessa år, långt i från! Jag kan sätta mitt liv på att alla som förlorat sig själva i missbrukets våld, inom sig när en svår längtan efter så mycket mer än vad som ligger för handen där och då. Det omgärdas av hoppet, önskan om ett annat liv, alternativ, längtan - och det växer och växer inom en människa kontinuerligt...
I hemlighet beundras omvärlden, den värld man i det läget inte har tillträde till, förvisats ifrån av egen vunnen kraft. Som om man sätts i något sortens "väntläge..."
.
Nu, nu när åren lagts åt sidan, kan jag med lätthet ta dem upp igen för att beskåda dem på det sättet jag gör numera. Likt en kortlek kan jag syna varje detalj genom att lyfta upp det, vända på det, låta mina fingrar känna på det, glida över det. Jag skyggar inte undan i någon rädsla eller förakt, jag helt enkelt tar i det och lägger det åt sidan när jag känner mig klar med det.
För det håller inte att hela tiden älta sig i det eller låta mig ältas av det. Det behövs flera sidor av vitt skilda karaktärer. Det behövs en variation av intryck för att växa. Precis som kosten får oss att växa och utvecklas på ett bra sätt, behövs även livet stimuleras med variation.
Det måste blått till det gula för att frambringa det gröna...
Kommentarer
Trackback
