En andningspaus...
Jag tycker det är intressant hur vi människor ser på världen och oss själva i den. Det är förbryllande hur ofta man enbart ser från sitt eget perspektiv och helt glömmer bort de sju andra miljarder uppfattningar som faktiskt finns - och där ingen av dem är den andra lik. Otroligt, om jag (försöker) betänka detta... Inte en enda är den nästa sig lik!
Hur många gånger har man inte hört talas om "livets gåva", att livet är en gåva? Det finns väl ingen över fem år fyllda som undvikit att någon gång fått höra den frasen. Och samtidigt, så finns det väl inte heller en enda av alla oss sju miljarder som till fullo begriper innebörden i dessa "två små ord": Livets gåva!
Hur många gånger har man inte hört talas om "livets gåva", att livet är en gåva? Det finns väl ingen över fem år fyllda som undvikit att någon gång fått höra den frasen. Och samtidigt, så finns det väl inte heller en enda av alla oss sju miljarder som till fullo begriper innebörden i dessa "två små ord": Livets gåva!
Jag jobbar med handikappade människor och får därför kanske oftare än annars, dessa tankar upp till ytan. Jag ser dagligen människor, unga som gamla, som är rullstolsbundna, med både fysiska och psykiska utvecklingsstörningar, människor som inte är istånd till att föra ett vanligt språk utan kommunicerar på annat vis, men oavsett möter dagen med de bredaste av leenden, glatt humor och en "gåpåare-anda" jag sällan ser hos andra normal begåvade människor.
Det jag möter i deras ögon är så fjärran från mina egna problem så det ibland tar emot att gå genom en dag med ett halv taskigt humör, för när jag tänker efter är det bagateller jag går runt och drar på, kanske surar över, gräver ner mig i.
I min "dimma" där jag målar mitt fanskap på väggen med bekymmer som egentligen inte skall väga ett skit i sammanhanget, kan jag se hur banalt jag framstår, hur löjeväckande mitt beteende ibland är och hur liten jag i själva verket är. Ett skratt, som för mig kan kännas som en börda likställd med att bära berget på mina axlar, är inte mer än en tanke bort och hur jag ser på "berget" bestäms enbart av den verklighet jag själv väljer att se... Luftslotten kan väga oerhört mycket, om man inte aktar sig...
Jag möter människor låsta i sina dysfunktionella kroppar men som bara har en enda tanke i huvudet; att fortsätta framåt. Glad i hågen för jämnan, bärare av smil och leenden omöjliga att ta miste på, njuter bakom stängde ögon av den höglästa berättelsen eller tillfreds med att känna vindarna susa i öronen när vi cyklar snabbt som synden på de smala landsvägarna, bortom stadens larm och liv...
Jag tror det är lätt att glömma bort oss själva i oss själva, att förbise så mycket naturligt runt omkring oss. Delaktighet är så oerhört mycket mer än det rent fysiska bidraget, det som kanske står oss närmast, som syns tydligast.
Om jag står framför en stor mörk granskog och låter min blick sjunka inåt i dess djup och kanske fäster mig vid den enstaka, kanske för just den här stundens speciella tallen, så är det ju inte enbart det trädet som utgör den här skogens intryck. Nej, det är ju helheten, alla träden runt omkring, mångfalden som skapar verkligheten. Det mina ögon rör sig över är bara det tillfälliga...
Jag tror det kan vara "farligt" att glömma bort en så liten, nästintill obetydlig detalj i det vi kallar livet. Vi möter det dagligen, precis som vi i mycket tappar oss själva vid varje ny morgon. Ibland kan det vara gott att ta en andningspaus...
Jag tror det kan vara "farligt" att glömma bort en så liten, nästintill obetydlig detalj i det vi kallar livet. Vi möter det dagligen, precis som vi i mycket tappar oss själva vid varje ny morgon. Ibland kan det vara gott att ta en andningspaus...
Kommentarer
Trackback
