Fullständigare mening med livet!
Det finns många ögonblick i vardagen som kan ge upphov till eftertanke. Allt ifrån den traumatiska, kvästande upplevelsen till ett rullande ekollon som tas av den stilla vinden i väg nedför en liten slänt, eller ett ljud som letat sig fram genom stadslarmets ös. Ett vågskvalp kan ge tankarna ett uppsving och föra en bakåt till tider man inte längre visste hade någon existens, precis som den ticklande doften kan göra minnenas underverk lika klara som den strålande dagen...
Människor är vi allihopa och vi lever sida vid sida. Vi bär alla på var vår historia kring och i det liv som levs och fastän vi alla är här på samma villkor, så lever vi under skilda förutsättningar, helt och hållet.
Ibland kan jag tycka att vi skärmar oss (inte medvetet) från den verkliga världen och fastnar i nät som hindrar oss från att se helheten. Jag kan få känslan av att det är så mycket som förbises, tyvärr - ungefär som att se "Avatar" genom den ynkliga displayen på mobilen...
I mitt jobb med handikappade, stöter jag ofta på stunder av reflektioner av alla de slag, luckor i vardagen där stillheten lyfter upp närvaron i mig till höjder jag svårligen kan låta beskriva i närmare ordalag än "inre förståelse". Ett sortens tillstånd där min egen natur till stor del får ett slag i bröstet.
Det kan behövas mellan intervallerna, att bli påmind. Alla sätt är bra sätt, om bara "the message gets through", så att säga. För mig fungerar detta bra, om inte rent av mycket bra, till och med. Det kan säkert också hända att jag på många sätt kan framstå (för mig själv!) som "en blödig sak", då jag har lätt för att låta mig dras i väg i dessa känslospel som sveper över/genom mig.
Dock ser jag dem vara av godo - även om de fyller mig med tungrodd mod och sorgsenhet. Jag vet att jag lever, finns till på det sättet och det har inte varit någon självklarhet för mig "att alltid kunna känna!"
Bland det viktigaste i min tillvaro för tiden, är alla de kontraster den är fylld med - och att jag ser dem så tydligt som jag gör! De gör mig öppen, de gör mig ödmjuk, de ger mig en oas i sinnet som skapar lugn efter ett halvt liv i stormande väder och vind. De är det bästa och klaraste bevis jag fått på att det hela tiden funnits någonting annat än det jag sätt mig tvunget att ha.
Det ger mig en fullständigare mening med livet!
Jag möter ofta ögon som inte förstår, men tillsammans gör vi det...
Människor är vi allihopa och vi lever sida vid sida. Vi bär alla på var vår historia kring och i det liv som levs och fastän vi alla är här på samma villkor, så lever vi under skilda förutsättningar, helt och hållet.
Ibland kan jag tycka att vi skärmar oss (inte medvetet) från den verkliga världen och fastnar i nät som hindrar oss från att se helheten. Jag kan få känslan av att det är så mycket som förbises, tyvärr - ungefär som att se "Avatar" genom den ynkliga displayen på mobilen...
I mitt jobb med handikappade, stöter jag ofta på stunder av reflektioner av alla de slag, luckor i vardagen där stillheten lyfter upp närvaron i mig till höjder jag svårligen kan låta beskriva i närmare ordalag än "inre förståelse". Ett sortens tillstånd där min egen natur till stor del får ett slag i bröstet.
Det kan behövas mellan intervallerna, att bli påmind. Alla sätt är bra sätt, om bara "the message gets through", så att säga. För mig fungerar detta bra, om inte rent av mycket bra, till och med. Det kan säkert också hända att jag på många sätt kan framstå (för mig själv!) som "en blödig sak", då jag har lätt för att låta mig dras i väg i dessa känslospel som sveper över/genom mig.
Dock ser jag dem vara av godo - även om de fyller mig med tungrodd mod och sorgsenhet. Jag vet att jag lever, finns till på det sättet och det har inte varit någon självklarhet för mig "att alltid kunna känna!"
Bland det viktigaste i min tillvaro för tiden, är alla de kontraster den är fylld med - och att jag ser dem så tydligt som jag gör! De gör mig öppen, de gör mig ödmjuk, de ger mig en oas i sinnet som skapar lugn efter ett halvt liv i stormande väder och vind. De är det bästa och klaraste bevis jag fått på att det hela tiden funnits någonting annat än det jag sätt mig tvunget att ha.
Det ger mig en fullständigare mening med livet!
Jag möter ofta ögon som inte förstår, men tillsammans gör vi det...
Kommentarer
Trackback
