Man är så bräckliga, sköra i livet...
Vi är så oerhört bräckliga i livet. Skillnaden mellan det himmelrike vi kallar att leva och den underjord vi kallar döden, står varandra så skrämmande nära så jag blir nästan mörkrädd - ja, i stort sätt för att vakna vilken morgon som helst..
Bokstavligen talat så kan en hel världen förändras från ena sekunden till den andra.
Bokstavligen talat så kan en hel världen förändras från ena sekunden till den andra.
Vi var på middag med goda vänner i går kväll. Vi försöker ha en liten "mini halv åtta hos mig" där vi har middagar hos varandra, varannan måndag. Inte för att det programmet är så vansinnigt roligt men iden väldigt mysig och kul. Det blev pumpa-soppa igår, med ingefära! Kan ha varit den bästa soppan jag någonsin smakat...
När vi åt efterrätten, hemgjorda choklad muffins, så delade vi glatta historier, små anekdoter som på något sätt dykt upp i våra liv och som på sitt eget sätt etsat sig fast i våra respektive minnen. Det var en härlig stämning i den dämpade belysningen, hundarna som låg tysta och vaksamma runt bordet och med alla de små värmeljusen, kastande dansanta skuggor över och nerför väggar och bortöver kökstaket.
Utanför växte sig höstmörkret allt maffigare för varje minut som gick. Vi hade det nästan löjligt mysigt!
Utanför växte sig höstmörkret allt maffigare för varje minut som gick. Vi hade det nästan löjligt mysigt!
Den här kvällen kommer att stanna kvar i minnet för resten av våra liv - ja vi som satt runt bordet, alltså. För vissa av oss oerhört mycket starkare än för andra.
Ett av paren i sällskapet hade precis blivit tvungen att bryta upp, det var trots allt jobb i morgon, och vi andra höll på att tömma sista skvättarna i våra glas. Det ekade fortfarande "memories" mellan väggarna, då telefonen ringde till kvällens värdinna och hon nåddes av sin far om att hennes svåger, sin systers man tagit livet av sig för 10 minuter sedan...
Ett av paren i sällskapet hade precis blivit tvungen att bryta upp, det var trots allt jobb i morgon, och vi andra höll på att tömma sista skvättarna i våra glas. Det ekade fortfarande "memories" mellan väggarna, då telefonen ringde till kvällens värdinna och hon nåddes av sin far om att hennes svåger, sin systers man tagit livet av sig för 10 minuter sedan...
Stunderna vi precis delat krakelerade som sprucket glas. Likt effekten av en krosshammare som knäcker till i en bilruta fortplantade sig olycksaligheten över den verklighet vi framtill alldeles nyligen delat, och grusade hela kvällens minnen.
Värmeljusens böljande mys, fladdrade bort till oigenkännlighet, värmen försvann, liksom tiden blev tjock i takt med att luften inte längre gick att andas.
Det sista av mitt kaffe var fortfarande varmt, lika varmt som när skratten vandrade runt bordet för några små obetydliga minuter sedan - den samma värmen faktiskt...
Värmeljusens böljande mys, fladdrade bort till oigenkännlighet, värmen försvann, liksom tiden blev tjock i takt med att luften inte längre gick att andas.
Det sista av mitt kaffe var fortfarande varmt, lika varmt som när skratten vandrade runt bordet för några små obetydliga minuter sedan - den samma värmen faktiskt...
Livets kontraster kan vara hårdare än järn...
Nästa månad är det julaftonen och fru och tre barn, små barn, kommer att sakna sin far.....
Det finns inget mer att säga om det.. Dom som är drabbade måste få tid nu till att resa sig så småningom och åter börja vandra sin väg i det bräckliga, sköra livet.
Så ytterst ytterst sorgligt...
Nästa månad är det julaftonen och fru och tre barn, små barn, kommer att sakna sin far.....
Det finns inget mer att säga om det.. Dom som är drabbade måste få tid nu till att resa sig så småningom och åter börja vandra sin väg i det bräckliga, sköra livet.
Så ytterst ytterst sorgligt...
Kommentarer
Trackback
