Den röda tråden...
Om det är någonting jag lärt mig de sista sex, sju åren av mitt liv, så är det att inte underskatta betydelsen av någonting tillsynes obetydlighet.
Tillfälligheterna, det slumpmässiga, kan väga oerhört tungt om man bara igenkänner dem vid rätt tidpunkt. Det är en konst i sig. En styrka som måste letas fram och behandlas med respekt - något som kan vara väl svårt när man sen länge släppt taget om begrepp av en sådan magnitud. Och tro mig, det fanns att ta av när jag upptäckte det bristfälliga inom självrespekten - min egen alltså.
Tillfälligheterna, det slumpmässiga, kan väga oerhört tungt om man bara igenkänner dem vid rätt tidpunkt. Det är en konst i sig. En styrka som måste letas fram och behandlas med respekt - något som kan vara väl svårt när man sen länge släppt taget om begrepp av en sådan magnitud. Och tro mig, det fanns att ta av när jag upptäckte det bristfälliga inom självrespekten - min egen alltså.
Jag vet inte helt när, eller för den delen hur jag bestämde mig, eller hur det kom sig att jag insåg det, men när jag väl stod där i den tysta förståelsen av hur omfånget av min egen problematik förelåg, lättade hela min värld, som om jag löste upp stoppet i ett avloppsrör. Huvuddelen var gjort genom att vara ärlig överför mig själv bara, och nu övergick det hela till att reglera hur stort vattenflöde jag skulle ha genom det "nyöppnade" avloppsröret...
Dags för tillfälligheterna att bli betydelsefulla!
.
För min del (något jag också är säker på skulle passa många andra...) fann jag det oerhört nyttigt att befinna mig ganska nära ruta ett, igen. Naturligtvis med modifikation, men oavsett, sätt till det liv jag kom ifrån, blev det nästan som att kliva in i spelet på nytt, efter att ha befunnit mig på avbytarbänken en lång lång tid.
Sådant genererar tankar. Tankar i massor och en värld full av möjligheter öppnas för en.
Jag hörde på TVn igår att kineserna har samma tecken för Kris som för Möjligheter - och det ser jag med all tydlighet, som naturligt!
Jag hörde på TVn igår att kineserna har samma tecken för Kris som för Möjligheter - och det ser jag med all tydlighet, som naturligt!
Att komma från muck till ingenting annat än uppgiften att bryta sitt stormande missbruk är ingenting annat än ett krisstadium. Runt omkring en finns såklart all världens möjligheter, fast vägvalen tycks vara det avgörande... Och är det också....
Tillfälligheterna var det alltså..
Att inte längre ha bråttom till ingenting, gjorde att den tomhet jag erfor förändrade sitt innehåll, precis framför mina ögon... I MINA ÖGON!
Att inte längre ha bråttom till ingenting, gjorde att den tomhet jag erfor förändrade sitt innehåll, precis framför mina ögon... I MINA ÖGON!
Det behöver inte vara så dramatiskt! Dramaturgin skapas och förekommer enbart i ens eget huvud, där det mesta (i det läget!) handlar om hur missanpassad man är i en värld så kall och förfärlig som den som går i mot en, just här just nu!
Man känner sig lätt liten, vilket man uppförstorar till gigantiska mått. Man vägrar se allt det ljuva, goda, härliga som finns överallt omkring en till envar tid. Självcentreringen är den dödsspruta man bär i handen och kniper om i sin ficka, hela dagarna... Man trampar i sina gamla fotspår utan att tänka på att allt det där är förbi, över, undanstökat...
Man känner sig lätt liten, vilket man uppförstorar till gigantiska mått. Man vägrar se allt det ljuva, goda, härliga som finns överallt omkring en till envar tid. Självcentreringen är den dödsspruta man bär i handen och kniper om i sin ficka, hela dagarna... Man trampar i sina gamla fotspår utan att tänka på att allt det där är förbi, över, undanstökat...
I allt det här kände jag mig (som kanske tur var?) sliten och trött. Det tar på att leva hårt - vilket blev starten till den röda tråden jag började nysta ihop; Jag orkade inte längre slita. Och i det tillståndet lät jag tiden gå och med den dök allt mer möjligheter upp, tillfällen, tillfälligheter...
Kommentarer
Trackback
