I huvudet på KJELL

Jag står i dag långt bortanför de intrycken jag hade i min barndom då jag blev föräldralös i mycket tidig ålder. Den känslan jag erfor då, den dagen budet kom att den sista av mina föräldrar gått bort, har självklart följt med mig varje dag sedan dess, men också lika självklart, förändrat sin skepnad, form och uttryck.

Den var nog som allra skarpast just då jag stod där som en förvirrad 11åring och inte visste varken ut eller in, men tiden har suddat bort de vågor sedan mycket länge nu - faktiskt så länge så minnet börjat darra en aning, knaka i sina fogar och samtidigt som den släppt ut det gamla så har nytt oundvikligt kommit till!.

Nej, idag är den förvisso kvar i mig, men i andra uttryck. Borta är den förtvivlan, den sorg och smärta och i deras ställe har det vuxit fram något annat - lika starkt och påtagligt, men av en annan natur. Jag har mycket svårt att sätta fingret på det, men orden som ligger närmast till hands är "levande tomhet", en sortens "organisk kyla" som slagit sig ner i mig och börjat forma den jag blivit...

.

I dag har jag ju som sagt, ett hav av tid mellan då och nu. Det jag konkret saknar i dag, är att få tillgång  till den vänskap en människa har till sina föräldrar som vuxen. Att se dem bli gamla och uppleva dem så, är det jag i bland kan känna en svag nyans av "avund" till (i brist på ett bättre ord!), när jag ser mina vänner tillsammans med de sina respektive föräldrar.

Det är ingenting annat än en snabb, flyktig tanke som kan göra sig gällande någonstans inom mig, om jag befinner mig i ett visst tillstånd (humör). Alltså ingenting som på något sätt ligger som en tyngd över mig. (Speciellt känner jag detta när någon slaggar ner på sina föräldrar!)

Som jag ser det, är det tecken på att någonting i mig är friskt, att jag kan känna överhuvudtaget - något som inte alls egentligen är en självklarhet, om allt skall styckas ner i detalj.

Som jag har beskrivit i tidigare inlägg i bloggen, så finns det resor i livet. Vi har alla våra egna sådana, och när jag tänker efter, så egentligen ligger alla mina "småresor" inuti en och samma stora. För det som fört mig fram hit jag är idag och gjort mig till den jag är i dag, är det som inträffade de två, tre avgörande åren alldeles i början på 80 talet...

Men som sagt, den egentliga saknaden i mig i dag, är att inte kunna bli vuxen, gammal med mina föräldrar - vilket är en insikt som jag tycker visar på att jag kommit en bit på väg!