I huvudet på KJELL

Visst, anstalten Roxtuna skall ha all den cred de förtjänar, för de gjorde (jag skriver "gjorde" för jag har för mig att anläggningen lagts ner nu?) ett massivt arbete med en grupp människor som snällt sagt var av problematisk karaktär! Som de manipulativa rackarna vi var, förekom det naturligtvis en hel del "glidande", ett spel för hela gallerian där det gällde att låtsas vara villig att ta till sig deras (NA`s) koncept, med hull och hår!

Jag var en av dem som låtsades. Och från den tiden har jag i princip byggt upp min åsikt om den här föreningen/sekten. (Jag är inte rädd för att skriva just ordet sekten, för många "högt upp" i den "osynliga hierarkin", benämner den med samma ord!)

Samtidigt som jag visste att jag vid något tillfälle skulle lägga om mitt liv, lägga ner drogerna och det liv som medföljde i det farvattnet, så visste jag att det inte skulle bli där, och inte heller på det sättet - deras sätt. Så enkelt var det! Men jag var inte heller benägen att lämna Roxtuna för en annan kåk, för när allt kom omkring så var Roxtuna ett utmärkt ställe att göra sin volta på - när man ändå skulle sitta inne.

Så jag låtsades, samtidigt som jag insöp vad det var som försiggick, jag lyssnade på terapeuterna, de andra intagna och lade märke till hur människor förändrades i princip över natten - och även hur detta i det närmaste var ett krav för att få stanna kvar: gjorde vi inte som de ville att vi skulle göra eller sade det de ville höra, så fick det bli transport i väg därifrån!
Fair enough!

Innehållet i den nyss nämnda raden, fick ny innebörd då jag flera år senare kom fram till den punkt då det på allvar blivit dags att lämna mitt gamla liv bakom mig. Jag hade grubblat en hel del under otaliga tillfällen och tillslut kommit fram till "min egen väg" - och skiljde sig särdeles från NA`s koncept. I enkelheten fann jag rätt och bevisar det än i dag...

Jag mötte nya människor, fick nya vänner som försökte få mig in i deras gemenskap av anonyma narkomaner. Jag visade min godvilja och deltog på ett par möten, mest för att visa min välvilja som "ny bland nya", men blev påmind om mitt fattade beslut, åren i förväg.
Jag hörde samma malande om ångest, skuld och skam. De samma berättelserna om igen och om hur människor fortfarande sprang runt och grävde ner sig för saker som hänt 10 - 15 år bakåt i tiden. Det generella intrycket jag fick (och fortfarande har!) är att det sägs mycket i dessa miljön som de flesta tror och vill att man skall säga. Hela kärnan i min syn på tillfrisknandet krakelerade med deras under dessa, kanske två mötena jag gick på. Jag kunde inte för mitt liv se hur jag skulle kunde gå runt och må piss av mina år som missbrukare i flera år efter att jag lagt det åt sidan! Jag hade ju för helvetet lämnat det livet, så varför skulle jag dra på en massa ballast?? Mycket enkel mattematik, om ni frågar mig!

Och det är där det hela skär sig, för mig; Att blanda in Gud och den tanken att man alltid kommer att vara "en nykter beroende!". För det är väl för fan klart, att om man varje dag skall påminnas av andra och sig själv om att jag är en narkoman och kommer alltid att vara det, så är det ju självklart att man börjar tro på det och mejslar in det i sig själv och sin personlighet! I det läget är det mycket enkelt att helt ge sig hän till den gruppen människor och tro, att utan dem skulle jag aldrig överleva!

Nej, jag är ingen narkoman längre, har inte varit det på flera jävla år - precis som när jag slutade att röka, så är jag inte längre en rökare!

Get over it and go on! är riktlinjerna för min väg, min egen väg, den enda väg jag egentligen kan tala om...