Värd sin vikt i guld!
Jag satt på operationsavdelningens uppvak i dag (i går) i en dryg timme. (Varför jag var där hör inte hit, men det var jobbrelaterat och alltså inte jag som var inlagd, på något sätt.)
Det är lätt att bli hänförd av tankar på ett sådant ställe, fick jag erfara. Människor i alla åldrar rullades nedsövda in - inte olikt som pärlor på ett snöre, och placerades i var sina "bås". Hela tiden gick någon läkare och kontrollerade alla apparaturer, journaler och slangar som löpte åt alla håll, till och från väggen.
Några sov fortfarande djupt medan andra började vakna till liv. Efterhand kvicknade vissa till så pass att de kunde lämna avdelningen. Jag beskådade ett mycket intrikat och noggrant system som imponerande flöt på som i automatik. Det var mycket imponerande att se och även jag, som inte tog någon egentlig del av vården, kände en stark känsla av trygghet... Överalt pep och tjöt det dovt av olika larm och kontroll-mojänger. Ett ständigt rörande "movement..."
Det slog mig hur nära - verkligt nära, själva människan man kom där inne och hur utelämnad man också kunde vara i samma stund. Människor, som under full narkos legat och sovit medan ett helt team av sköterskor, läkare av alla de slag bedrivit intensivt arbete på ens kropp, börjar åter vakna till en värld, där de under de första minuterna ingen aning har om hur utfallet blivit, eller vad som egentligen gjorts. Lyckad eller misslyckats?
Vissa hade nära anhöriga sittande vid sin sida under uppvaknandets ögonblick, andra inte. Ett mycket märkligt och mycket kraftfullt ställe - inbäddad i en respektfull och respektingivande sinnesstämning som inget rum egentligen skulle kunde ha. Förutom här...
Jag imponerades slutligen av dessa människor som arbetar under sådana förhållanden och hur fulländad deras respekt är för den enskilda individen som vaggas tillbaka in i nutidens verklighet. Vilket magnifikt "clockwork" de agerade kring och i.
De kvaliteter jag (tyckte) mig se bland dessa sköterskor, är speciella, av den typen man inte kan jobba fram utan man föds med, kort och gott! Det fanns ett djup i deras närvaro, deras aura, personlighet, som spred en svårförklarlig trygghetskänsla. Deras professionalism svepte in mig som i en filt, en varm sådan - och då var inte jag ens patient... Jag kunde skönja en värme inombords som kittlade mina tårar, så kraftig var känslan där inne!
Det är det här man ofta glömmer att ta med i tankarna när man sitter och surar över den svenska skattepengen man tycker är alldeles åt helvetet för dyr! Jag tycker den är värd sin vikt i guld!
Det är lätt att bli hänförd av tankar på ett sådant ställe, fick jag erfara. Människor i alla åldrar rullades nedsövda in - inte olikt som pärlor på ett snöre, och placerades i var sina "bås". Hela tiden gick någon läkare och kontrollerade alla apparaturer, journaler och slangar som löpte åt alla håll, till och från väggen.
Några sov fortfarande djupt medan andra började vakna till liv. Efterhand kvicknade vissa till så pass att de kunde lämna avdelningen. Jag beskådade ett mycket intrikat och noggrant system som imponerande flöt på som i automatik. Det var mycket imponerande att se och även jag, som inte tog någon egentlig del av vården, kände en stark känsla av trygghet... Överalt pep och tjöt det dovt av olika larm och kontroll-mojänger. Ett ständigt rörande "movement..."
Det slog mig hur nära - verkligt nära, själva människan man kom där inne och hur utelämnad man också kunde vara i samma stund. Människor, som under full narkos legat och sovit medan ett helt team av sköterskor, läkare av alla de slag bedrivit intensivt arbete på ens kropp, börjar åter vakna till en värld, där de under de första minuterna ingen aning har om hur utfallet blivit, eller vad som egentligen gjorts. Lyckad eller misslyckats?
Vissa hade nära anhöriga sittande vid sin sida under uppvaknandets ögonblick, andra inte. Ett mycket märkligt och mycket kraftfullt ställe - inbäddad i en respektfull och respektingivande sinnesstämning som inget rum egentligen skulle kunde ha. Förutom här...
Jag imponerades slutligen av dessa människor som arbetar under sådana förhållanden och hur fulländad deras respekt är för den enskilda individen som vaggas tillbaka in i nutidens verklighet. Vilket magnifikt "clockwork" de agerade kring och i.
De kvaliteter jag (tyckte) mig se bland dessa sköterskor, är speciella, av den typen man inte kan jobba fram utan man föds med, kort och gott! Det fanns ett djup i deras närvaro, deras aura, personlighet, som spred en svårförklarlig trygghetskänsla. Deras professionalism svepte in mig som i en filt, en varm sådan - och då var inte jag ens patient... Jag kunde skönja en värme inombords som kittlade mina tårar, så kraftig var känslan där inne!
Det är det här man ofta glömmer att ta med i tankarna när man sitter och surar över den svenska skattepengen man tycker är alldeles åt helvetet för dyr! Jag tycker den är värd sin vikt i guld!
Kommentarer
Trackback
