Den positiva egoismen.
Lite av känslan jag ibland kan få när jag skriver om "min väg till det bättre livet" är ungefär hur många gånger måste jag uppfinna hjulet? För mycket - märker jag - går igen likt en evig snurra och det känns även som att den skrivande delen av processen kommit ifatt där jag står idag. För min egen del kan jag inte se det som annat än en vinnande insikt om hur jag lyckats ta mig hit, hur mitt koncept trots allt har fungerat, men samtidigt finner jag en tendens till en känsla av att jag fortfarande har så oändligt mycket kvar... Jag är alltså ingalunda hel som människa, hur mycket jag än skulle vilja påstå mig vara det. (får aldrig glömma bort att livet består av så mycket!)
När jag nu lyft på det locket inom mig själv, det som berör mitt innersta, så tycker jag det är bra att inte vara "den fulländade människan" riktigt än (med fulländad menas ingenting annat än min egen personliga helhet, inget utrymme för missförstånd, alltså:-). Det vore för illa nästan, att stå här vid 42 års ålder och ha gjort färdig min livsuppgift, eller vad?!
Nej, djupen har jag inte nått än, inte på riktigt. Visst kan jag ha lärt mig att simma, men att "djuphavsdyka", se det har jag kvar att lära mig...
Så även om upprepningar ringar i kanterna kring mitt skrivande, så är det behövligt som led i processen. Eftersom det (i min process) är jag som är den svaga, den som behöver läras, är det jag som måste inpränta "den förlorade verkligheten" i mig - alltså står ett upprepande som en nödvändighet. Som att lära sig läsa; man upprepar sitt alfabet igen och igen och söker reda på den faktorn som länkar den aktuella kunskapen samman så den integreras i mitt förstånd, helt enkelt...
Att använda mig av liknelser, metaforer är ett annat verktyg värd att nämnas i sammanhanget. Det gäller att hitta sin egen metodik som klarar av att slå an tonen i ens innersta, det sättet som ger eko i tankarna. För när det är dags att lägga ifrån mig kritan efter "dagens strapatser", så är det jag som skall ha mottagit den lärdom jag sökt under dagen, ingen annan!
Som min situation är/har varit, delar jag inte rum med några andra - jag har inte tid att vara någon annans lärare i ämnet, vilket är en ohyggligt viktig del i sammanhanget!
Som min situation är/har varit, delar jag inte rum med några andra - jag har inte tid att vara någon annans lärare i ämnet, vilket är en ohyggligt viktig del i sammanhanget!
Det finns lite olika grader av egoism där ute bland oss människor. Precis som att det finns olika verktyg i en verktygslåda där många ofta kan hantera samma problematik, föreligger det olika sorters egocentriska sådana i vår repertoar.
Det jag talar om för egen del är, att i stunder (tider) då jag skall tillfriskna från ett destruktivt leverne/beteende, så finns det en stark positivism inbäddad i den egoistiska färdväg jag valt. I grunden är den lika slående enkel som kanske genial; att låta tanken styra min vision om mitt "slutmål" och se helhetsbilden och förstå att om jag skall bli den "goda människan" som behövs för att dela mitt liv (ett långt liv) med min flickvän, så måste jag se till att börja tänka på att få mig själv frisk från mina plågor - först och främst! Alltså använda min egoism på det bästa möjliga sättet!
Det jag talar om för egen del är, att i stunder (tider) då jag skall tillfriskna från ett destruktivt leverne/beteende, så finns det en stark positivism inbäddad i den egoistiska färdväg jag valt. I grunden är den lika slående enkel som kanske genial; att låta tanken styra min vision om mitt "slutmål" och se helhetsbilden och förstå att om jag skall bli den "goda människan" som behövs för att dela mitt liv (ett långt liv) med min flickvän, så måste jag se till att börja tänka på att få mig själv frisk från mina plågor - först och främst! Alltså använda min egoism på det bästa möjliga sättet!
Värre än så behöver det inte vara och är det inte heller...
Kommentarer
Trackback
