En App för livet!
Jag gillar människor. Det har jag alltid gjort även om det har varit på olika nivåer upp genom de åren som gått. Det sättet jag ser på människor idag, skiljer sig nog markant från det sättet jag fäste mitt intresse kring för en stor del år sedan, men i grunden tror jag "mitt blickfång" fortfarande har sitt gemensamma fokus, där som nu - idag lika med dengång...
På "flipp-sidan" av detta tycket ligger den bräcklighet vi alla delar inom oss. Vi är förbryllande små i vår enkelhet inför det liv vi har äran att få leva - även om den stora massan står långt ifrån det existentiella faktum. Den kultur vi delar i vår del av världen är ju inte precis gjord för den rotfasta ödmjukhet som vi finner i andra delar över jorden, utan att någondera folk kan ses som sämre eller bättre för det om. Snarare vill jag säga tvärtom, egentligen och istället hylla det mångfald sådana vinklingar på oss människor ger. Det ena ger det andra och tillsammans fylls själens rymd upp av den sortens olikheter, så man ingenting kan förstå! Och här börjar jag skymta en evighet, ett rum ingenting jag är i stånd att greppa om, inte ens i mina tankar... så stora är vi människor!
Därför blir det bara naturligt att istället syna vår litenhet, den nakenhet vi alla besitter i våra hjärtan och som ingen lever för utan. På många sätt ser jag det som "ingrediensen" som ger oss alla det ljus vi omges av, det som ger oss personlighet. Den identitet som skiner ut genom våra ögon säger allt, tycker jag, och om vi ger varandra tid (och möjlighet!) så finns det ingen annan sanning att hitta än genom just dem; ögonen...
.
Det blir lätt flummigt vid såna här beskrivningar. Det hör nog inte till "vardagstalet" att prata högt om saker som själen, ljuset som strömmar ut genom ögonen etc etc... det är jag medveten om. Men samtidigt kan jag tycka att vi alla nog saknar lite "flummigheter" i vardagen.
Vi lever alldeles för avskärmad från våra egentliga liv och till följd förlorar vi egentligheter som skulle fört oss närmare, om inte varandra, så förmodligen oss själva.
En del i min egen "bekämpning" av detta är att föra ner en bråkdel av mina inre dialoger på pränt. Det hjälper åtminstone mig i vissa stunder då jag söker mig själv i en allt mer irrande och nästintill obefintlig verklighet. Och jag har svårt att förstå varför jag behöver falla ännu djupare ner i diket som kretsar kring "the Iphone generation."
Det finns ingen "App" för livet. Det kommer aldrig att göra det, heller - annat än de möjligheterna vi råder om på egen hand. Men se den applikationen finns ju redan installerad. Gäller bara att hitta den och lära sig använda den adekvat...
På "flipp-sidan" av detta tycket ligger den bräcklighet vi alla delar inom oss. Vi är förbryllande små i vår enkelhet inför det liv vi har äran att få leva - även om den stora massan står långt ifrån det existentiella faktum. Den kultur vi delar i vår del av världen är ju inte precis gjord för den rotfasta ödmjukhet som vi finner i andra delar över jorden, utan att någondera folk kan ses som sämre eller bättre för det om. Snarare vill jag säga tvärtom, egentligen och istället hylla det mångfald sådana vinklingar på oss människor ger. Det ena ger det andra och tillsammans fylls själens rymd upp av den sortens olikheter, så man ingenting kan förstå! Och här börjar jag skymta en evighet, ett rum ingenting jag är i stånd att greppa om, inte ens i mina tankar... så stora är vi människor!
Därför blir det bara naturligt att istället syna vår litenhet, den nakenhet vi alla besitter i våra hjärtan och som ingen lever för utan. På många sätt ser jag det som "ingrediensen" som ger oss alla det ljus vi omges av, det som ger oss personlighet. Den identitet som skiner ut genom våra ögon säger allt, tycker jag, och om vi ger varandra tid (och möjlighet!) så finns det ingen annan sanning att hitta än genom just dem; ögonen...
.
Det blir lätt flummigt vid såna här beskrivningar. Det hör nog inte till "vardagstalet" att prata högt om saker som själen, ljuset som strömmar ut genom ögonen etc etc... det är jag medveten om. Men samtidigt kan jag tycka att vi alla nog saknar lite "flummigheter" i vardagen.
Vi lever alldeles för avskärmad från våra egentliga liv och till följd förlorar vi egentligheter som skulle fört oss närmare, om inte varandra, så förmodligen oss själva.
En del i min egen "bekämpning" av detta är att föra ner en bråkdel av mina inre dialoger på pränt. Det hjälper åtminstone mig i vissa stunder då jag söker mig själv i en allt mer irrande och nästintill obefintlig verklighet. Och jag har svårt att förstå varför jag behöver falla ännu djupare ner i diket som kretsar kring "the Iphone generation."
Det finns ingen "App" för livet. Det kommer aldrig att göra det, heller - annat än de möjligheterna vi råder om på egen hand. Men se den applikationen finns ju redan installerad. Gäller bara att hitta den och lära sig använda den adekvat...
Kommentarer
Trackback
