Mitt i mitt eget lilla försök...
Det kan vara lite lurigt och diffust det här begreppet att vara "efterhandsklok". Samtidigt som det är fullt möjligt att ta del av samma lärdom inom ramen för "den mörka stundens tid" där och då, finns möjligheterna lika mycket till hands under åren som följer.
Som jag uppfattar det, så är det betydligt lättare att se kärnan i efterhandskonstruktioner genom att låta tid förflyta mellan "mörker och ljus" - något jag tror jag delar med de flesta av oss människor.
Som jag uppfattar det, så är det betydligt lättare att se kärnan i efterhandskonstruktioner genom att låta tid förflyta mellan "mörker och ljus" - något jag tror jag delar med de flesta av oss människor.
För inte är vi som starkast när vi är som svagast, heller?
Man får "re-upplysa sig själv" i de stunder som kräver detta. Det fungerar i praktiken också, bara att det begär ett visst mått av självkännedom och insikt om en själv. Det krävs även ett "bottenslag", en manöver som får en på fall från det liv man byggt upp, vilket säger en hel del om karaktären på det tillstånd som här nu beskrivs.
Det är ingenting man går och väntar på utan man bara hamnar i - kanske inte "plötsligt en dag", men plötsligt en dag går det upp för en människa, att nu är han här; i sitt eget fördömda fall!
Men man får aldrig glömma bort, att precis så olika vi människor är, precis lika olika kan öden se ut för envar. Det en människa upplever som sorgligt, kommer alltid att vara sorgligt för just den personen oavsett hur lite man kanske själv berörs av just den händelsen. Samtidigt, om jag finner någonting glädjande så betyder inte det att min närmaste i livet gör det...
Det här är klyschor som vi alla vet, ändå envisas många av oss (även jag) att missta sådana situationer emellanåt. Ett glömskans teater, på sätt och vis - i mycket en stor del av att vara människa... den fördomsfulla varelsen.
Det är ingenting man går och väntar på utan man bara hamnar i - kanske inte "plötsligt en dag", men plötsligt en dag går det upp för en människa, att nu är han här; i sitt eget fördömda fall!
Men man får aldrig glömma bort, att precis så olika vi människor är, precis lika olika kan öden se ut för envar. Det en människa upplever som sorgligt, kommer alltid att vara sorgligt för just den personen oavsett hur lite man kanske själv berörs av just den händelsen. Samtidigt, om jag finner någonting glädjande så betyder inte det att min närmaste i livet gör det...
Det här är klyschor som vi alla vet, ändå envisas många av oss (även jag) att missta sådana situationer emellanåt. Ett glömskans teater, på sätt och vis - i mycket en stor del av att vara människa... den fördomsfulla varelsen.
Livet kan i många avseenden liknas med en bok. Obönhörligt bläddrar vi fram till den färdigskrivna slutpunkten, finalen i det liv som beskrivs, levs och åtnjutas mellan ramarna från de två pärmar man håller mellan sina händer. Lika olika som materialet i storyn talar till oss, artar sig livet för alla och envar...
Jag kan aldrig sluta förvånas över detta, detta med oss människor. Jag tycker det innehåller precis allting: det bräckliga, det vackra, det sårbara, det mjuka, det hårda, det vanskliga, det falska... Vi är fyllda av kärlek, hat, temperament och lugn. Lögn, svek.. Vi är givmilda, giriga, snåla... vi är omänskliga - vi är mänskliga. Vi har alla våra sidor och i allt detta görs tappra försök på att hitta sina egna...
Jag är mitt i mitt eget försök...
Jag kan aldrig sluta förvånas över detta, detta med oss människor. Jag tycker det innehåller precis allting: det bräckliga, det vackra, det sårbara, det mjuka, det hårda, det vanskliga, det falska... Vi är fyllda av kärlek, hat, temperament och lugn. Lögn, svek.. Vi är givmilda, giriga, snåla... vi är omänskliga - vi är mänskliga. Vi har alla våra sidor och i allt detta görs tappra försök på att hitta sina egna...
Jag är mitt i mitt eget försök...
Kommentarer
Trackback
