I huvudet på KJELL

De gångarna jag var som klarast var de gångerna jag nyktrat till i fängelset. Men samtidigt, trots att mitt klarsyn växte fram och jag började se vidden av min ofantligt trasiga situation, samtidigt erfor jag en motsatt reaktion än vad jag kanske skulle kunna förvänta mig, genom att se hur långt ut jag drivit med strömmarna, fann jag det nästan utmattande att i det hela taget ens tänka tanken på att  ta mig tillbaka in igen! Det var så mycket lättare att bara låta mig driva vidare - utåt... Att jag befann mig på djupt vatten, fick en tydligare bild än någonsin!

Men så finns det dem som behöver en längre period för "att vakna upp" i livet. De flesta, det går inte att komma ifrån - har de spärrarna som krävs som en medfödd tillgång, och bra är det, för hur skulle världen sätt ut annars? Ett globalt "London-riot-liknande", kanske, en pandemisk galenskap, ohejdbar i sin framstormning genom hus, städer och hem...

Nej, det är tur att vi är i kraftigt undertal världen om - och vad som är ännu bättre är att det finns vägar som för en människa tillbaka så han/hon kan finna sin rättmätiga plats till sist, i alla fall.

Det är inte för alla förunnat att bli gett sitt livsverk i handen, många av oss måste skapa vår egen att lyfta genom dagen.

Det finns tider i livet då man behöver känna sig så liten och bräcklig man bara kan. Det är mycket gynnsamt för fortsättningen att ha upplevt sin absoluta litenhet, underkastelse mot sin egen spegelbild, så att säga - och ta sig vidare därifrån. Det är väl dithän jag har fört min egen process numera, dit då jag ser helheten i ett annat ljus än när jag befann under dess direkta sken.

Jag känner fortfarande igen den känslan (som är min egen, by the way!) efter att ha luckrat i den i flera år nu. Men den skall spridas för vinden också, vilket är en annan historia vi skall komma till...