Förklaring och svar.
För det räcker sällan med att enbart veta vad som behöver göras om, eller ändras i ens liv, om man nått sitt bottenskikt. Har man kommit dit ner så har man förbisätt, struntat i de signaler som tydligt visat sig långt långt innan denna punkt - och således i sig, visat prov på bristfälligheter i sitt sociala spel. (Och nu menar jag inte människor med diagnos och på den vägen visat sig ha nedsatt sociala förmågor, utan vi som kan kalla oss "normalbegåvade - även det en beskrivning att tolka lite som man vill...)
För det kan mycket väl vara inom det området ett liknande scenario som mitt kan ha sin början - en svårighet i mitt sociala engagemang, min delaktighet så att den på något sätt vridit till sig under de mest ohanterliga, yngre åren av mitt liv. Jag säger inte att det ÄR så, bara att det KAN VARA så.
I mitt sökande efter förklaringar (inte ursäkter!) har jag strosat närgånget inom det området kring mig själv, liksom letat i det tysta innersta, och jag är säker på att jag hittat förklaringar. (Viktigt i sammanhanget att göra skillnad på förklaringar och svar! Ett faktum som hjälpt mig oerhört att separera det krassa svaret mot den allt "mjukare" förklaringen... )
En annan aspekt vad gäller "förklaring och svar" är den acceptansnivå som gömmer sig bakom de två orden. Jag, som hela tiden måste jobba mig ur mitt förflutna utan att lämna min historia, behöver ju ett visst "spelrum" att bolla tankar och ideer kring. Ingenting kommer som på någon beställning, inget är gratis på den här nivån. Precis som när en relation måste rivas upp och två människors delade liv skall säras, kommer det oavsett förklaringar eller för den delen svar, att göra ont.
Jag kommer inte ifrån det, hur jag än vrider och vänder på det, eller hur gärna jag vill gömma mig bakom/under en sten. För verkligheten ligger i min förmåga att uppfatta - alltså, inuti mig själv, en sida som alltid vill vara med mig.
Kommentarer
Trackback
