I huvudet på KJELL

Till en början, alltså för några veckor sedan (initialt tyckte jag ju att det aldrig var bråttom; "det va ju bara en present!") upptog inte tankarna kring presenten det minsta av min tid. Jag har aldrig haft speciellt svårt att ordna till schyssta, relevanta presenter till människor - och särskilt inte till tjejen. Så jag tog det lite lugnt i min framfart..

Men den här gången var lite annorlunda. Det smög in sig ett element jag inte var redo för. Hon trissade upp förväntningarna genom att med jämna mellanrum påpeka att "man fyller ju inte 30 varje dag..."

För min egen del, har jag väl aldrig firat något årtal större än något annat. Jag blev både 20, 25, 30 och 40 utan några som helst utsvävande festligheter och har väl någonstans befunnit mig i den tron att det gäller för alla andra, med! Förnekelsens kraft är oerhört stor, blev jag varse ju färre och färre veckor det blev kvar till detta "speciella datum!"

Omedvetet gled jag in i en sortens stress jag inte varit med om förr då sista måndagen innan torsdagen plötsligt stod för dörren. Det började bli akut!

Tankarna började snurra kring hästgrejer, kläder, prylar... ingenting fastnade. ingenting! Jag kom underfund med att hon även har allt hon egentligen behöver - något som inte heller gjorde saken lättare att bolla med.

Måndagen kom och försvann. Tisdagen skulle jag jobba (dygn) så den hann liksom aldrig ens anlända och då var det - likt ett brak - plötsligt onsdag!

Herregud, skulle det vara så här roligt att fylla 30??

Jag började strosa lite planlöst inne i stan. Ögnade butiksfönster efter butiksfönster medan jag försökte "sparka i gång" både hjärnan och fantasin. Ingenting tycktes fungera som det skulle....

Jag passerade Guldfynd och fastnade där utan att helt förstå exakt varför. Kanske var det något som blänkte i utkanten av min syn,..Guld, kanske? Och PANG! där slog det ner i mig; Guldsmycke! Självklart! Dagen, veckan, ÅRET var lika plötsligt som det tycktes vara förlorat - räddat!

...

Men att det skulle vara så stressframkallande att hitta på en duglig 30 års present till en människa man är så oerhört glad i, var jag aldrig helt på noterna med.

Återigen blev jag varse vilket avstånd jag har även i mig själv när det gäller så alldeles alldeles för mycket.

Vilket "barn" jag fortfarande egentligen är i en mycket mer vuxen värld än vad jag blivit...

Förut kunde man alltid säga "att det är tanken som gäller", slå in en blomma och så var det inte mer med det. Det säger man också fortfarande idag, men numera sätter man sig in i vad det är som verkligen gäller med tanken. Och då blir det genast mycket svårare!

För det döljer sig ytterligare betydelse inuti tanken; det här med "mening" har ett oanad djup! Det spelar faktiskt ringa eller ingen roll huruvida "det användbara" får spelrum eller inte, så länge kärnan av tanken rymmer betydande rum för vad presenten verkligen menar...

Så ett smycke i rött och vitt guld fick markera vår förlovning... Födelsedags-dagen gick till att sondera guldsmeds-affärerna i stan i jakten på de perfekta ringarna - för de var oavsett en beställningsvara som vi var tvungna att välja ut tillsammans...

Middagen på kvällen sen, smakade utomordentligt bra och kommer att minnas i tider framöver, den med!