En helt ny värld!
Det finns en hel del att se tillbaka på under de här gångna åren efter uppbrottet med "mitt gamla liv och leverne". Ur min egna synvinkel stoltserar jag lättast överför mig själv med de mest synbara höjdpunkterna; frisläppandet, slutade med droger, fick bostad, jobb, körkort osv osv.. Sammanfattningsvis så handlar det hela om att byta livsstil, att lägga om mitt liv helt och hållet - något jag lyckats med kapitalt!
Men numera, letar jag hellre upp till de mer "osynliga höjdpunkterna", de som ligger mellan allt det jag nyss beskrev (eller för den delen parallellt med det). Det kanske bäst kan förklaras eller beskrivas, som ett nytt kapitel - eller snarare som ett mer "annorlunda kapitel", fast ur samma bok, ändå...
Jag är medveten om att jag tillåtit mig att fastna i mitt eget tillfrisknande till en punkt där jag märker att jag nästan "kantrat". Inte i livet - tillvaron - som sådant, utan i "mitt själsliga jag".
Jag har nu under ett antal år låtit mig drivas i fören med mina yttre attributer och medvetet åsidosatt det som bär mig som människa - det som gör mig hel i mitt inre!
Jag har på ingalunda sätt förlagt dess existens, utan närmast försatt dem i ett vilotillstånd. Jag insåg tidigt på den här resan att inte allt kunde hanteras på bästa möjliga vis, under en och samma fas!
När jag begrundar detta, så slår det mig hur ofullständig jag fortfarande är i mitt sökande efter mig själv. Jag ser nästan ohyggligt tydligt hur lång färdväg som återstår - ungefär som att stå vid roten till Hardangervidda och skåda utöver det svindlande vida och breda landskapet, som oavbrutet viker sig ut framför en...
(Jag har haft liknande föreställningar förut då jag stått vid klipporna vid ett stormigt Kattegatt. Har aldrig känt mig mindre i hela mitt liv!)
Så det är alltså känslorna som rör till det. Det är dem som komplicerar hela företaget men samtidigt inger en spänning i livet av sällan skådat kvalitet...
Efterhand börjar "milstolparna"synas allt mindre, de uppenbara höjdpunkterna. Ens egna känslomässiga maktbalans börjar ta sig form och kräver sitt uttryck på något sätt. En helt ny utmaning står vid dörren och kräver att få komma in. En helt ny värld, skulle jag nästan kunna påstå att det var...
Målet helgar medlen!
Jag har ingen koll på den exakta procentsatsen, men för de allra flesta jobben idag krävs B-körkortsbehörighet. Att kliva in på arbetsförmedlingen utan jobbreferenser för de senaste 15 åren, ingen egen adress eller telefon och utan att ens kunna legitimera sig, kan få i stort sätt vem som helst att tappa modet. Att samtidigt brottas med färska sår från drogberoende, någonting man i det allra yttersta vill försöka dölja för envar människa i dessa miljö kan i sin tur skapa vilka spöken som helst i en person.
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!
Att kämpa får en helt ny innebörd, helt plötsligt!
Min situation var precis som den jag just beskrev här ovan för runt 7 år sedan. Med det tillägget att jag flyttade till en helt ny stad med endast en bekant - min flickvän. Mer bildligt "en nystart" kunde jag inte komma - vilket var precis det jag ville.
Allt jag företog mig där jag var tvungen att legitimera mig, var jag tvungen att hänvisa till min flickvän så att hon kunde gå i god för att jag faktiskt var den jag utgav mig för att vara. För eftersom jag inte hade någon egen adress så kunde jag ju inte heller beställa nytt id-kort. Motstånd!
Jag stötte alltså på patrull precis överallt och hela tiden!
I den lilla värld, den jag hade inuti mitt huvud, tyckte jag strax att allt och alla var emot mig, att alla ville stöta mig bort. Det tog en extra ansträngning att i min tur slå bort dessa tankar, och vid enstaka tillfällen fanns funderingar på att kort och gott bara ge upp. Åka härifrån och upp igen till Stockholm där jag faktiskt kände miljön, en miljö och omgivning jag kunde hantera...
Men det fungerade inte riktigt så för mig. Jag hade andra planer än så. Jag hade ett mål!
Tydligt stod det klart för mig att målet helgade medlen. Skulle jag ta mig fram i "allt detta nya" var jag tvungen att breda ut ett "litet nät av lögner."
För att inte förlora motivationen helt - redan i början, skrev jag i mina jobbansökningar att jag hade körkort. Jag visst med mig själv hur fel detta var, men eftersom jag ändå hade kört bil i så många år så kände jag det aldrig på det sättet. Det kändes nästan helt självklart...
Ganska omgående fick jag också jobb... Inte för att det jobbet krävde körkortsbehörighet i själva jobbet, men det var dock ett krav de ställde...
I och med detta, så hade jag fått syn på en möjlig väg för mig att fortsätta på. Från och med nu lade jag "ny press" på mig själv att på allvar ta itu med mitt liv; jag var nu tvungen att börja ta körkort och gå den långa vägen genom läkarkontroller och alla de provtagningar de ville att jag skulle ta.
Sagt och gjort!
Tydligt stod det klart för mig att målet helgade medlen. Skulle jag ta mig fram i "allt detta nya" var jag tvungen att breda ut ett "litet nät av lögner."
För att inte förlora motivationen helt - redan i början, skrev jag i mina jobbansökningar att jag hade körkort. Jag visst med mig själv hur fel detta var, men eftersom jag ändå hade kört bil i så många år så kände jag det aldrig på det sättet. Det kändes nästan helt självklart...
Ganska omgående fick jag också jobb... Inte för att det jobbet krävde körkortsbehörighet i själva jobbet, men det var dock ett krav de ställde...
I och med detta, så hade jag fått syn på en möjlig väg för mig att fortsätta på. Från och med nu lade jag "ny press" på mig själv att på allvar ta itu med mitt liv; jag var nu tvungen att börja ta körkort och gå den långa vägen genom läkarkontroller och alla de provtagningar de ville att jag skulle ta.
Sagt och gjort!
Planering.
Att lägga om sitt liv, sin kurs i livet från missbruk och kriminalitet till ett liv "på andra sidan" har en rad faktorer av olika betydelser. Jag skulle nog tro att var och en av oss som gjort eller påbörjat den resan, vet mycket väl hur svårt det är att hålla "trådverket" ihop utan att ramla omkull.
För egen del gillar jag att se det som "olika faser" för att korsa gränsen "från här till där..." och mycket av det som tycktes vara den enklaste biten, visade sig vara bland det svåraste.
Men den vanskligaste biten tror jag döljer sig inom en själv.
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Självkänslan tror jag lider stora nederlag genom åratal av missbruk, kriminalitet och av ett liv utanför systemet, så att säga. Det kan lätt bli "en chock" när man börjar göra sitt yttersta för att reparera det skadade virke man besitter - och de mest basala utgångspunkterna, det man allt som oftast tar för givet, visar sig inte alls finns...
Man måste ha någon stans att bo för att söka ett jobb. Man måste ha ett jobb för att ha någon stans att bo. Ekvationen går liksom inte ihop...
Jag började fundera på hur jag skulle göra min resa några år innan jag på allvar satte in stöten till "den stora förändringen".
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Även fast jag inte var redo just då, så började jag "känna efter i tanken" hur det skullebli om jag plötsligt var nykter och skulle börja söka arbete, bostad etc etc.
Det första som slog mig (och som gjorde att jag ytterligare fick insyn i hur långt från den verkligheten jag var), skulle någon på allvar fundera på att anställa mig så som jag såg ut där och då? Skulle jag själv anställa en som stod framför mig på det sättet jag gjorde då, och kanske med en poste-restante adress till något vandrarhem sponsrad av socialen? aldrig ens i mina fantasier!
Så redan där föll den lilla gnutta motivation jag hunnit hitta och den minsta rest av hopp om att genomföra en sådan resa i väg, lika snabbt som den faktiskt kommit.
Så bräcklig är viljan i ett sådant tillstånd.
Småningom insåg jag att arbetet med att bli frisläppt från kåken började långt innan den dagen kom då jag släpptes ut, om jag skulle ha någon chans. I efterhand inser jag att där ligger själva grundstommen i tankarna kring det hela; planering!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
Inte precis en narkomans starkaste sida, måhända, men ett absolut måste i den stora hela bilden!
PLANERING!
