Det börjar kännas bra nu!
Minnena blir allt mer diffusa. Allt mer avlägset tar sig uttrycken som format mina senaste 10 år, de år som varit min Nemesis, den "motståndare" som burit mitt öde under så många år.
Missbruket finns inte längre i mitt liv. Jag är inte längre narkoman (och nej, jag tillhör inte den kategorin människor som för all tid kallar sig själv "nykter narkoman!).
Spåren från den tiden bär jag naturligtvis med mig som den "formgivare" den är, men ingenting mer än så. Jag valde själv att avlägsna den delen från mitt liv och ser således ingen som helst anledning att fortsätta bära den med mig. Idet avseendet har den här bloggen gjort sin nytta - sin stora nytta...
Men det stoppar naturligtvis inte med det. Inte heller startade min historia med det (trots att det kan tyckas så!). Nej, livet (mitt) sträcker sig något längre än just det 20 årige missbruket jag öppnade dörren för.
Det fanns ju trots allt "ett halvt liv" dessförinnan också som innehar en minst lika stor (om inte större) betydelse för den Kjell jag är idag...
Men det är svårt att skilja trådarna i väven helt åt. Mönstren kryssar över i varandra och själva skapandets början kräver sin man för att "be broken down to pieces", om jag säger så. Det är just det som är så intressant tycker jag, vetskapen om att var och en av alla oss människor, bär på vår egen sagolika berättelse. En berättelse vi själva har skrivit men som tar sån tid att förstå och begripa - ja till och med se.
Missbruket finns inte längre i mitt liv. Jag är inte längre narkoman (och nej, jag tillhör inte den kategorin människor som för all tid kallar sig själv "nykter narkoman!).
Spåren från den tiden bär jag naturligtvis med mig som den "formgivare" den är, men ingenting mer än så. Jag valde själv att avlägsna den delen från mitt liv och ser således ingen som helst anledning att fortsätta bära den med mig. Idet avseendet har den här bloggen gjort sin nytta - sin stora nytta...
Men det stoppar naturligtvis inte med det. Inte heller startade min historia med det (trots att det kan tyckas så!). Nej, livet (mitt) sträcker sig något längre än just det 20 årige missbruket jag öppnade dörren för.
Det fanns ju trots allt "ett halvt liv" dessförinnan också som innehar en minst lika stor (om inte större) betydelse för den Kjell jag är idag...
Men det är svårt att skilja trådarna i väven helt åt. Mönstren kryssar över i varandra och själva skapandets början kräver sin man för att "be broken down to pieces", om jag säger så. Det är just det som är så intressant tycker jag, vetskapen om att var och en av alla oss människor, bär på vår egen sagolika berättelse. En berättelse vi själva har skrivit men som tar sån tid att förstå och begripa - ja till och med se.
Jag har i långa tider undrat över hur jag kunde låta mig drivas så långt som jag gjorde? Hur jag självmant tillät mig att försvinna så djupt i ett så destruktivt missbruk?
Jag saknar så klart tydliga svar på dessa frågor, precis som alla andra i liknande situationer brukar göra. Någon sorts psykos är det nog, någon "kraft" som tagit över elementära delar av min förmåga att agera i livet, att kunna se mitt eget samband i tiden... Svårförklarligt det där..
Men som jag sagt otaliga gånger förut, så letar jag inte heller svar, utan istället förklaringar. Förklaringar jag vetat om, kanske under längre tid än vad jag egentligen varit medveten om!(?)
Men som jag var inne på i början, så har tiden gått och minnesbilderna är inte alls lika tydliga längre, inte lika aktuella i sina behov heller, för den delen. Processen har nog gått in i ett nytt skede. Det känns definitivt som ett nytt liv påbörjats och att nya - andra - krafter behöver mobiliseras.
Det har blivit hög tid att leva ett annat liv än att begrunda och söka djupet i det förgångna.
Det börjar kännas bra nu. Det börjar märkas att jag gjort ett avslut...
Kommentarer
Trackback
