Kanske finns det en lägereld?
Det stora har blivit så litet nu. Kontrasterna har suddats ut, eller kanske rättare sagt; bytts ut mot nya, kanske inte större, utan andra utmaningar.
Hur otroligt det måste låta, så fanns det en tid då jag kunde stå med en räkning i handen, knappt vetandes hur jag skulle agera! Ja, om jag överhuvudtaget hade någonstans att få en räkning till, vill säga...
Att leva i någon slags "skuggvärld" är inte längre det alternativet jag har för handen. Jag befinner mig på andra sidan av skalan där jag blivit "van vid de ljusa dagarna".
Jag befinner mig i harmoni med en vardag där jag är i fas med mig själv, flytandes med i strömmarna som driver på överallt omkring mig.
Jag försöker inte längre uppnå någon sortens "utbrytning" från mängden, utan snarare tvärtom vill jag bli ett med den...
Så vilsen jag varit. Så långt från land jag drevs utav mina krakelerade visioner om hur ett liv borde se ut! Så fel, så fel...
.
Det händer att jag kan sitta och reflektera över andra människors öden och hur de nu går i samma fotspår som de jag gick i - efter andra före mig. Det är en evigt sinande spiral tycks det som, en malström som kräver liv efter liv efter liv.
Man kan tycka att det vore en smal sak att lära från andra, de som samma väg vandrat - men icke!
Det spelar liksom ingen roll om "lärjungen" går bredvid "mästaren" och visas hur den och den stenen ingenting döljer och därför inte behöver undersökas; valpen måste lik förbannat vända om senare för att lyfta upp den bara för att kolla själv...
Konstigt det där om man belägger en bild över det hela, men i grunden är det ingenting speciellt över det: "Vi har alla rätt att göra våra egna misstag! oberoende av vad andra måtte tycka eller tänka!
Men, det finns så många aspekter i det här så man blir alldeles vimmelkantig. Vi är alla individer med egen färd för handen och någonstans, jag vet inte vart, finns det kanske en lägereld där alla skall samlas för att, under flackande, dansande eldsken, dela varandras erfarenheter med var och en...?
:-)
Hur otroligt det måste låta, så fanns det en tid då jag kunde stå med en räkning i handen, knappt vetandes hur jag skulle agera! Ja, om jag överhuvudtaget hade någonstans att få en räkning till, vill säga...
Att leva i någon slags "skuggvärld" är inte längre det alternativet jag har för handen. Jag befinner mig på andra sidan av skalan där jag blivit "van vid de ljusa dagarna".
Jag befinner mig i harmoni med en vardag där jag är i fas med mig själv, flytandes med i strömmarna som driver på överallt omkring mig.
Jag försöker inte längre uppnå någon sortens "utbrytning" från mängden, utan snarare tvärtom vill jag bli ett med den...
Så vilsen jag varit. Så långt från land jag drevs utav mina krakelerade visioner om hur ett liv borde se ut! Så fel, så fel...
.
Det händer att jag kan sitta och reflektera över andra människors öden och hur de nu går i samma fotspår som de jag gick i - efter andra före mig. Det är en evigt sinande spiral tycks det som, en malström som kräver liv efter liv efter liv.
Man kan tycka att det vore en smal sak att lära från andra, de som samma väg vandrat - men icke!
Det spelar liksom ingen roll om "lärjungen" går bredvid "mästaren" och visas hur den och den stenen ingenting döljer och därför inte behöver undersökas; valpen måste lik förbannat vända om senare för att lyfta upp den bara för att kolla själv...
Konstigt det där om man belägger en bild över det hela, men i grunden är det ingenting speciellt över det: "Vi har alla rätt att göra våra egna misstag! oberoende av vad andra måtte tycka eller tänka!
Men, det finns så många aspekter i det här så man blir alldeles vimmelkantig. Vi är alla individer med egen färd för handen och någonstans, jag vet inte vart, finns det kanske en lägereld där alla skall samlas för att, under flackande, dansande eldsken, dela varandras erfarenheter med var och en...?
:-)
Kommentarer
Trackback
